Efter Amsterdam gick jag in en slags trippel post marathon depression. Jag åkte på världens förkylning, jag var ganska less på löpning och hade dessutom rejält ont i höften. Det var alltså inte mycket som talade för att jag överhuvudtaget skulle stå på startlinjen på Yddingeloppet, men på lördag eftermiddag bestämde jag mig för att ge det ett försök. Kvällen innan ägnade jag åt en 40-årsfest med kolhydratladdning i flytande form. Förutsättningarna för att kunna göra ett bra lopp på söndagmorgonen borde därmed varit helt eliminerade. För att överhuvudtaget överleva tog jag det väldigt lugnt i starten. Efter halva loppet låg jag nästan en minut från min tid på loppet 2009, men kroppen kändes piggare och piggare. Med några snabba kilometer på slutet och en avslutning på 4.02 stannade klockan på 55.36 i mål och helt plötsligt hade jag slagit pers med nästan en minut. Nu var jag kanske inte så vass 2009, men ett pers är ändå ett pers och ett så oväntat pers har jag nog aldrig slagit förut! En fin avslutning på utesäsongen 2012 alltså!
Min höft är däremot inte lika glad. Det kändes illa efter Amsterdam och inte heller så bra efter Yddingen och nu har jag inte vågat springa på två veckor. Jag har bokat en tid hos sjukgymnast-Stefan, men som vanligt har han långa väntetider och jag får inte komma dit förrän efter Berguven i Oskarshamn. Fram till dess försöker jag köra lite styrketräning och ska väl försöka känna lite på löpning också. Det är en svår balansgång det där, men att komma till gruvan utan att ha sprungit så mycket på slutet känns ju ändå smartare än att komma dig med en pajad höft.
