Årets mest otippade pers!

Efter Amsterdam gick jag in en slags trippel post marathon depression. Jag åkte på världens förkylning, jag var ganska less på löpning och hade dessutom rejält ont i höften. Det var alltså inte mycket som talade för att jag överhuvudtaget skulle stå på startlinjen på Yddingeloppet, men på lördag eftermiddag bestämde jag mig för att ge det ett försök. Kvällen innan ägnade jag åt en 40-årsfest med kolhydratladdning i flytande form. Förutsättningarna för att kunna göra ett bra lopp på söndagmorgonen borde därmed varit helt eliminerade. För att överhuvudtaget överleva tog jag det väldigt lugnt i starten. Efter halva loppet låg jag nästan en minut från min tid på loppet 2009, men kroppen kändes piggare och piggare. Med några snabba kilometer på slutet och en avslutning på 4.02 stannade klockan på 55.36 i mål och helt plötsligt hade jag slagit pers med nästan en minut. Nu var jag kanske inte så vass 2009, men ett pers är ändå ett pers och ett så oväntat pers har jag nog aldrig slagit förut! En fin avslutning på utesäsongen 2012 alltså!

Min höft är däremot inte lika glad. Det kändes illa efter Amsterdam och inte heller så bra efter Yddingen och nu har jag inte vågat springa på två veckor. Jag har bokat en tid hos sjukgymnast-Stefan, men som vanligt har han långa väntetider och jag får inte komma dit förrän efter Berguven i Oskarshamn. Fram till dess försöker jag köra lite styrketräning och ska väl försöka känna lite på löpning också. Det är en svår balansgång det där, men att komma till gruvan utan att ha sprungit så mycket på slutet känns ju ändå smartare än att komma dig med en pajad höft.

Andra halvan i Amsterdam blev en mardröm

Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt att det skulle gå...

Finslipningen av formen inför maran gick ungefär enligt planen. 10 dagar innan loppet sprang jag sista långpasset. Jag sprang samma runda inför Köpenhamn ifjol, men den här gången gick det 17 minuter snabbare! Med en snabb bana i Amsterdam tänkte jag därför att 3.40 skulle vara en helt rimlig målsättning. Planen höll fint upp till halvmarapasseringen på 1.50.24, men efter 25 kilometer tackade benen för sig och sista 17 var nog det mest plågsamma jag någonsin gjort när det gäller löpning. Krampande lår och tunga fötter kompletterades med en stor blåsa som sprack under foten med fem kilometer kvar. I mål stannade klockan på 4.08.30 och besvikelsen över insatsen är helt klart större än känslan av att ha klarat ett marathon. Hur går man vidare från det här? Det finns väl två strategier som jag vacklar mellan: 1) Att skita i att någonsin närma sig ett marathonlopp igen. Känslan efter loppet var verkligen "aldrig mer" och dagarna efter har gett ständiga påminnelser om hur illa kroppen tyckte om det. 2) Att dra lärdom av misstagen, träna hårdare och smartare och komma tillbaka och ta revansch.

När jag försöker se lite positivt på det hela tänker jag bara kunnat träna kontinuerligt i tre månader och innan dess haft ett nästan ett år långt uppehåll från löpningen. Det är kanske inte så konstigt att formen kan vara lite vacklande och sporadisk då. Oavsett vad som händer nu ser jag fram emot en vinter med mycket löpning som kan ge en bra grund inför nästa säsong. Om den innehåller marathon eller inte ska vi kanske låta vara osagt.

Lidingökrasch med blandade känslor

Lidingöloppet blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Känslan under loppet var att jag sprang två mil med handbromsen i och tog trots det slut i Grönstabacken med en mil kvar av loppet. En märklig känsla! Fram till abborrbacken vid 25 km gick det ändå hyfsat men sedan rasade kilometertiderna iväg och jag spurtade i mål grymt besviken på 2.46. Då hade sista milen tagit över en timme! Med lite perspektiv på det hela tänker jag såhär:

2.46 är mitt näst snabbaste Lidingölopp på fem försök. Upplägget på loppet var nästan kusligt identiskt mot rekordloppet 2010. Skillnaden var att jag sprang lite, lite snabbare i mörka skogen i år och sedan mycket långsammare de tre sista kilometerna. Jag tröstar mig med att 2010 gjorde jag 39.39 på Lundaloppet och 41.07 på Skrylleloppet, tider som jag inte var i närheten av i våras. Så formen är kanske inte så usel som det kändes under slutet av loppet i alla fall. Nu är det ju mindre än tre veckor till Amsterdam, så det finns inte så mycket mer än finslipningar att göra. Jag hoppas också att den platta banan på maran ska passa mig betydligt bättre än backarna på Lidingö.

Kul var det i alla fall att mitt upplägg att åka upp över dagen till Stockholm funkade fint. Jag var i god tid på plats innan loppet trots en lång, lång busskö i Ropsten och efter loppet kom jag iväg från ön innan busskön enligt rapporter växt ända bort till målområdet. Känslan är lite att loppet håller på att växa ur sin kostym fullständigt. Nu var det trångt i spåret hela varvet runt och promenaden upp till Koltorp liknade en mellandagsrea på MediaMarkt. I duscharna på Lidingövallen var det riktigt trångt, och då ska man tänka på att de allra flesta inte gått i mål när jag kom dit. Och en kall dusch efter tre mils terränglöpning var verkligen inte någon höjdare. Men de stora loppen behöver inte anstränga sig, folk kommer ju dit och springer i alla fall!

I och med Lidingöloppet avslutade jag också den tredje och sista av mina treveckorsperioder av hård träning inför Amsterdam. Nu blir det en vecka lugn och skön träning och sedan två veckor formtoppning innan allt det hårda jobbet förhoppningsvis ska resultera i en snabb och inte alltför obehaglig upplevelse i Amsterdam!

Min Powerade-utmaning

Lidingöloppet har återigen bestämt sig för att använda Powerade som sportdryck. För några år sedan var det ganska mycket debatt på olika löparforum kring detta val eftersom drycken då var sötad med aspartam. Effekten av aspartam är omstridd och även om jag tvivlar på att den skulle vara giftig och cancerframkallande som en del hävdar är det ställt bortom allt rimligt tvivel är att det smakar apa och är en känd magdödare. Att kämpa med en trilskande mage är ju det sista man behöver när man ska springa 30 km terräng! Därför slår man sig lite på brösten från Lidingö när man skriver på sin frågor och svar:
Q: Vad är det för sportdryck i år(2012) och innehåller det aspartam?
A: Det är Powerade. Pulverblandningen som blandas ut med vatten innehåller inte något aspartam.

Det man glömde berätta är att man bara bytt ut aspratamet mot acesulfam K och sukralos. Sukralos är ett sötningsmedel som framställs genom att man tillsätter kloratomer till vanligt socker vilket gör att kroppen inte bryter ner det. Det passerar alltså kroppen opåverkat och ger därför inga kalorier. Om miljöeffekterna av att släppa ut en massa svårnedbrytbara ämnen kan man t.ex. läsa på Naturvårdsverkets hemsida. Acesulfam K är ett annan syntetiskt sötningsmedel utan kalorier som ger en bitter eftersmak och därför oftast kombineras med andra sötningsmedel (som i det här fallet sukralos). Förutom det här innehåller Powerade aromer, två olika stabiliseringsmedel och ett färgämne. Det är lätt att man glömmer bort att syftet med sportdrycken är att tillföra energi under loppet! I min värld känns det helt bisarrt att söta en energidryck med kolorifria sötningsmedel; det är ju kalorierna man vill åt!

Trots vetskapen om att Powerade är skit så bestämde jag mig för att testa den under mitt senaste långpass. Den innehåller ju trots allt en hel del energi också och den är ju det enda alternativet om man inte vill släpa med sig egen sportdryck på Lidingöloppet. Två flaskor Powerade Mountain Blast inhandlades och hälldes alltså i vätskebältet igår. Första intrycket var att det påminde mer än lite om Ajax.

Lika som bär!

När jag sedan tog min första sipp efter ett par kilometer kunde jag också konstatera att det verkligen smakar skit. Mountain Blast, vad är det för jävla smak egentligen? Sött, sliskigt och unket på en och samma gång. I början fick jag verkligen tvinga i mig det, men man vande sig efterhand och när kroppen började skrika efter energi efter 20 kilometer funkade det helt ok att trycka i sig lite av det blåa. Testpasset blev 25 kilometer i Skrylleterräng och både energimässigt och magmässigt funkade drycken ok. Snittade 5.33 utan att på något sätt gå på max, så det kändes som ett perfekt genrep inför Lidingö. Lite tråkigt bara att det är just efter 25 kilometer som Abborren kommer, jag var ju inte direkt sugen på en kilometerlång, brant backe när jag kom i mål. När det gäller Powerade antar jag att det bara är att dricka skiten på Lidingöloppet, men först ska jag maila dem och fråga om det inte är läge att ta tillbaka Enervit som sportdryck. Den har både högre energiinnehåll och är fritt från det mesta av den skit som Powerade innehåller.

Otrolig effekt av tröskelpass

För fyra veckor sedan introducerade jag tröskelträning i mitt program och jag måste säga att jag är grymt imponerad av effekten! Jag kör helt på känsla när jag springer dem och försöker ligga på en jämn och hög, men inte alltför hög ansträngning. Som att köra på fyrans växel med bilen ungefär. Det ska inte kännas någon mjölksyra i benen, då går det för fort och andningen ska kännas kontrollerad. Första passet jag körde var 9,7 km i 4:37-tempo, sedan har jag gått via 4:36 och 4:29 till 4:24 vid det senaste passet. Det känns som en helt overklig förbättring! Med några veckors träning till innan Amsterdam känns det ju inte orimligt att ha en tröskelfart under 4:20, vilket ger en ordentlig marginal till den tänkta mara-farten. 5:20 ger ju t.ex. 3.45 på maran vilket är fem minuter snabbare än min tid i Stockholm för 2 år sedan.

Äntligen ett pers!

Efter en lugn och skön vecka kickstartade jag veckan med ett långt långpass i måndags. Jag har skissat lite på tiden fram till Amsterdam och inser att det inte finns så mycket tid kvar, så nu gäller det att ta till vara på varje pass. Därför bestämde jag att 28 kilometer skulle avverkas. Det blir i princip ett varv runt Lund och lite till, så jag tog min Ladugårdsmarksrunda och lade till en sväng ner till Värpinge och St. Lars. En fin runda blev det också, men bränslet tog slut nånstans i backen upp från Höje å och jag väggade rejält. Fick t.o.m. ringa efter skjuts hem när jag insåg att de sista tre kilomterna skulle ta väldigt lång tid att avverka. Ungefär såhär kändes det:



Kroppen repade sig dock snabbt och på onsdagen var jag ute och körde tröskelpass i Skrylle. Den här gången 5 km och det gick betydligt fortare än för två veckor sedan. 4.29 i snitt på den jobbigaste delen av Skryllemilen känns helt ok.

I lördags avslutades veckan med en halvmara i Veberöd. Det var en rätt ok bana, kanske lite enformig på sina ställen, men det stora problemet var motvinden sista halvmilen. Den var ganska knäckande och som tur var hade jag inte gått på så hårt första 15 km. Fick i alla fall 1.40.41 i mål och det var väl egentligen bara sista fyra kilometerna som var riktigt ansträngande. Höll länge 4.40-tempo, d.v.s. betydligt snabbare än mitt tänkta Lidingö/marathontempo. Det var också halvmarapers med över en kvart eftersom jag inte testat sträckan sedan 2009 då jag i princip helt otränad försökte mig på Göteborgsvarvet. Det var en betydligt mer behaglig upplevelse den här gången!

Veckan som kommer ska åtminstone innehålla ett långpass och ett fartpass. Långpasset har jag tänkt att det ska bli det längsta inför Amsterdam, så det blir till att bita ihop rejält. Den här gången ska jag i alla fall se till att ha med mig lite energi så kanske jag kan lura väggen.

Hässleholmsloppet - tufft kvalitetspass

I söndags avslutades den tredje tuffa träningsveckan med Hässleholmsloppet. Jag hade på förhand bestämt mig för att inte riktigt köra järnet eftersom det varit hård träning under en period och målet är ju inte att få en fin tid här utan i Amsterdam. Men som ett bra kvalitetspass funkade loppet perfekt. Banan var riktigt jobbig med en rejäl stigning de första kilometerna. Sedan gick loppet på stigar och grusvägar i vacker skogsterräng, men underlaget gjorde det svårt att springa riktigt fort. Man fick lägga mycket energi på var man satte sina fötter. Efter en öppning på 24 minuter på första halvan ökade jag tempot på slutet och med en riktigt vass avslutning; 3.10 på den förmodligen lite för korta sistakilometern fick jag en sluttid på 45.56. Kanske lite långsammare än förväntat, men som sagt, banan var inte lättsprungen. Att det blev första segern för året i Uv-GP var också gött och att jag sedan vann pris i utlottningen gjorde ju inte saken sämre. En riktigt trevlig dag i löparspåret helt enkelt.

Så här glad blir man när man vinner en deltävling i Uv-GP och dessutom får fyra lyxiga kvalitetsölglas med sig hem

Nu blir det lugn vecka utan kvalitetspass och jag ska till och med unna mig en massage för att försöka få bukt med mina lite krånglande vader. Nästa träningsperiod blir den sista riktiga treveckorsperioden innan Amsterdam och om jag kan klara att genomföra den på ett bra sätt tycker jag nog att jag är hyfsat förberedd för ett marathon.

Sista långpasset för den här gången

Som vanligt hade jag sjukt svårt att bestämma mig var och hur dagens långpass skulle genomföras, men den något oväntade högsommarvärmen gjorde att jag bestämde mig för att söka skydd från den stekande solen i Skrylleskogen. Tänkte mig att två varv på milen kunde vara en bra genomkörare, både fysiskt och mentalt. Trots ganska hård träning de senaste veckorna kändes benen pigga och fina och jag flöt igenom första milen på lite över 51 minuter. Som vanligt smög sig tävlingsdjävulen i mig och jag bestämde att andra milen "i alla fall inte skulle gå långsammare". Det blev en ganska svettig och flåsig andramil, men klockan stannade på strax över 50 utan att jag tog ut mig totalt. Riktigt gött! Skryllemilen är kontrollmätt till 9.73, så det gav en snittfart på 5.13 på nästan två mil kuperad löpning. Det är jag riktigt nöjd med! Nöjd är jag också med mina nya Nike Pegasus för 600 spänn från Wiggle. Bästa köpet på länge och de kommer med största säkerhet att få göra mig sällskap till Amsterdam (bara 53 dagar kvar!).

Mina nya löparkompisar, Nike Pegasus. Observera det karaktäristiska våffelmönstret på undersidan.

På lördag väntar Hässleholmsloppet, ett 10k-lopp som ingår i uv-GP. Jag tänker att jag ska försöka hålla mig i skinnet och springa det som ett tröskelpass. I alla fall de första 7-8 kilometerna. Sen väntar en skön lätt-vecka. Då ska jag cykla, dega och äta glass. Nästa treveckorsperiod innehåller en halvmara och kulminerar med Lidingöloppet, så det är bäst att se till att batterierna är laddade!

Tröskelpass - en saknad pusselbit?

Idag körde jag Skryllemilen i tröskelfart. Det är betydligt fortare än jag brukar springa. De som vet säger att det ska motsvara den fart som man orkar hålla i en timme eller mellan 15 och 30 sekunder långsammare än maxfarten på milen. I mitt fall skulle det ge någonstans strax över 4:30 och det är verkligen inget tempo som jag snyter ur näven hur som helst nuförtiden. Men det är ändå betydligt långsammare än när jag försöker mig på tusenmetersintervaller som alltid slutar med att jag hamnar på 4-minuterstempo. Det man tränar där är väl snarare VO2-max, eller i mitt fall tränar man väl mest på att få gubbavad, men i alla fall. Tröskelträning ska tydligen göra underverk och enligt säkra källor på internet tränar de bästa maratonlöparna ungefär 15-20% av sin veckodos i just tröskelfart. Och är de någon man vill härma är det ju dem! Dagens pass gick i alla fall långt över all förväntan. Efter en ganska försiktig öppningskilometer (4:44) matade jag på med kilometertider mellan 4:42 och 4:06 ända tills backarna började på allvar. Kilometer 8 och 9 gick som vanligt långsammare, men när jag väl kom upp för Boks backe hade jag både pigga ben och någorlunda normal andhämtning och kunde avsluta med flaggan i topp. Lite komiskt var det att sluttiden blev exakt samma som på Skrylleloppet i april. Då föll jag ihop i en flämtande hög vid målgången, idag promenerade jag bort till bilen, drack lite vatten, stretchade och körde hem.

Golbanor, golfbanor, överallt är golfbanor

Det finns två saker (ok, tre; den tredje är kor) som jag tycker väldigt illa om när jag springer långpass på Skåneleden: dålig skyltning och golfbanor. Golfare hänvisar ofta till hur vackert det är att spela ute i naturen. Natur-schmatur säger jag. Alla golfbanor är lika fula och onuturliga! Igår fick jag en överdos av både golfbanor och dålig skyltning! Hade lite svårt att bestämma mig var jag skulle springa, så jag åkte till Torup för att ta två varv på milspåret. Väl där ångrade jag mig och tog Skåneleden in mot Malmö och Bulltofta istället. I min enfald tänkte jag att det inte skulle vara några problem att klara den utan karta. Redan vid starten blev jag konfunderad eftersom slingan inte ansluter till Nord-Sydleden utan börjar ett par hundra meter bort. Märkligt. Första biten är samma sträcka som man springer på Yddingeloppet, en skogsväg förbi slottet och in i skogen. Efter ett tag kommer man ut till dagens första irritationsmoment: PGA-golfbanan. Eftersom jag var tidigt ute i spåret hade golfarna inte vaknat till liv än. Däremot var det full aktivitet på vaktmästarna som körde med stora sopmaskiner på greenerna. Sopa gräs? Golfare är knepiga.

PGA-banan vid Torup, ett lika naturligt inslag i landskapet som Yttre Ringen

Det var också vid golfbanan som skyltningen av leden började bli riktigt dålig. Vid ett tillfälle var jag helt övertygad om att jag lämnat leden, jag hade inte sett ett märke på över en kilometer och jag funderade på att springa tillbaka till Torup och ta milspåret trots allt, men då dök det plötsligt upp en liten skylt och jag kunde fortsätta. Väl inne i Bara var det en hel orgie i felspringningar innan jag till slut hittade ut på den cykelväg som leder hela vägen in till Malmö. Även om underlaget var asfalt och sträckningen skvallrade om att det var en gammal järnväg så var det en ganska trevlig bekantskap. Att den hette utfyktsstigen gjorde ju inte saken sämre.

Större delen av passet gick på Utflyktsstigen

Men säg den glädje som varar, efter några kilometer kom jag fram till Kvarnby GK, där man i alla fall varnade förbipasserande för den farliga sporten golf:

Varning för golf!

Visste inte att golfare hade sådan humor! Utflyktsstigen passerade över Yttre Ringen, förbi Kvarnby och Husie innan jag bestämde mig för att vända tillbaka ut mot Torup. Jag räknade då kallt med att hemvägen skulle bli betydligt kortare eftersom jag inte skulle behöva springa fel, men ack vad jag bedrog mig. Precis vid Torups slott, när ledens skyltning återigen var helt obefintlig gjorde jag ett felval och det gav nog tre-fyra extra kilometer. Nu hade jag oförskämt pigga ben, trots att rundan blev 25 km, så det gjorde inte så mycket. Den stora faran var att det började dyka upp skyltar mot Bokskogens GK. Jag är inte säker på att jag klarat av ytterligare en golfbana på samma runda!

Långpass från kyrka till kyrka

Jag var orolig att jag skulle bli sjuk efter Pre, men kroppen repade sig snabbt och jag bestämde mig för att försöka få in två långpass den här veckan i alla fall. Gårdagens löpning gick från Torna Hällestad kyrka via Skåneleden förbi Krankesjön och upp till Harlösa kyrka. Rundan, som blev strax över 19 kilometer, bjöd på riktigt härlig löpning och förutom de första kilometerna som går på en nästan helt igenväxt banvall är det lättlöpta grusvägar nästan hela vägen. Det stora undantaget är väl sista biten upp mot Harlösa kyrka som ligger magnifikt på en höjd norr om själva byn. Som vanligt får man sin belöning i form av en härlig utsikt när man klarat en jobbig backe och självklart får man stanna en stund, dricka lite vatten och njuta. Hemvägen mot Hällestad inleddes således med en nästan kilometerlång nerförbacke och väl nere hade jag bestämt att dagens snabbaste del av passet skulle göras. Från kilometer 11-17 snittade jag 5:00 och den snabbaste (4:41) var den 17:de. Efter det var det rejält mört i benen och de sista två kilometerna, som skulle vara nedjogg, blev väldigt, väldigt plågsamma. Som tur var hade Villes Lanthandel precis stängt när jag kom tillbaka till Hällestad, annars är jag säker på att det hade inhandlats en cocktail av Coca Cola och Gott & Blandat. Nu blir det vila och återhämtning till på lördag. Några bilder från dagens pass:

Start och mål vid kyrkan i Torna Hällestad

Atletmilen; passar ju bra för en atlet som jag!

Jepp, löpning är farlig verksamhet. Undrar vad de varnar för här, bäst jag springer in och kollar

En härlig gammal bro. Hoppas bara inte tåget kommer när jag är mitt på!

Jobbig klättring upp till kyrkan i Harlösa

Sjukt dåligt på Pre

Vilken besvikelse tävlingen i lördags blev! Förhållandena var fina, kroppen kändes lätt och snabb och jag var så sugen på det där perset. Första kilometern gick enligt planen strax under fyra och även andra flöt på hyfsat. Sen blev det jobbigt, men jag kämpade på och låg i alla fall under 12 efter 3 km. Sen var det som att kroppen förvandlades till gelé och jag var nära att ge upp med 1200 meter kvar. Som tur var hade jag ett betryggande avstånd till närmsta medtävlare och förhandlingen med mig själv slutade med att så länge han inte kom ikapp skulle jag fortsätta springa. I mål kom jag också på 20.27, nästan en minut sämre än vad jag hoppats på. I söndags när jag vaknade kände mig riktigt krasslig. Jag har därför två teorier, vi kan kalla dem a och b:

a) Jag hade något skit i kroppen och det var därför jag inte kunde prestera på den nivå som jag tänkt mig.

b) Jag blev så besviken på min insats att kroppen bestämde sig för att fejka en sjukdom för att trösta mig och få mig att tro på teori a.

Jag vet inte, men lutar lite åt teori b. Kroppen är lurig, men jag ska överlista den och tvinga den att springa snart igen. Hade tänkt köra två långpass denna veckan, men nu får jag nog ge mig till tåls till helgen. Då siktar jag på lite spännande skogslöpning, förhoppningsvis utan blodvite.

So far so good, här grillar jag Ola som fick släppa efter ett par kilometer

Pre Pre

Igår skulle jag springa en liten lätt runda för att hålla igång benen till på lördag, men efter en första kilometer strax under 5 minuter kunde jag inte kväva impulsen att köra ett progressivt snabbdistanspass istället. Kilometerna gick på 4.25, 4.17, 4.11 och 4.02 och det var utan alltför stor ansträngning. Visserligen är det skillnad att göra 5 sub4 kilometer i rad, men nog ska väl 5000-perset på 19.42 vara inom räckhåll på lördag! Senast jag satte ett pers var september 2010 på Lidingö, så det skulle verkligen inte vara en dag för tidigt!

Spring i benen

En lugn vecka gjorde verkligen susen för benen. I slutet på veckan klättrade jag på väggarna så löpsugen jag var och redan igår gav jag mig ut på ett långpass. Den här gången blev det hemifrån, så jag passade på att springa ut mot Vallkärra där de flesta av mina rundor från Sofiaparken passerade. Tanken var att jag skulle springa kenyanskt, men jag drog iväg i ett jädra tempo redan från början, så det fanns inte så mycket utrymme för ökningar. Det var en fantastiskt fin kväll och från tjurarna på Klosterängen bjöds jag för första gången utsikt ändå till Danmark! Förutom denna klättringen och St. Hans på slutet är det här en platt och lättlöpt runda; ganska kraftig kontrast mot mina långpass på senare tid. Och det gick verkligen undan också, med mina mått mätt, 19.2 km i 5.10 tempo. En riktigt bra genomkörare.

Jag loggar mina pass med telefonen och Endomondo och har länge tyckt att mina kilometertider blir långsamma. När jag sprang med Stigmar för några veckor sedan diffade våra sträckor med 300 meter på en mil och när jag mätte upp gårdagens runda på Google-maps blev den alltså 19.2. Telefonen ville bara att jag skulle ha sprungit 18.5 och den skillnader gör faktiskt 11 sekunder per kilometer. Det är ju rätt bra att veta när man kämpar på sina långpass och rösten i telefonen hävdar att man gjorde förra kilomtern på 5.40. När jag studerade kartbilden på Endomondo såg jag ju också att gps-datan är för dålig. Kolla bara min fyllelöpning här:
Snedda över staket, vingla över Norra ringen och rakt över Victoriastadion?

Abstinensen förra veckan gjorde också att jag hals över huvud bestämde mig för att köpa Stigmars startplats i Lidingöloppet. För första gången ska jag också testa konststycket att inte övernatta i Stockholm. Hotell känns för dyrt och gympasalen på Lidingö är ju inte någon höjdare, speciellt om man inte har sällskap så nu blir det morgonflyg och det vanliga tåget hem. Tight schema, men det ska gå om löpningen bara fungerar någorlunda. Loppet är bara tre veckor innan Amsterdam, så det får fungera som ett riktigt kvalitetslångpass. Tänker jag så kanske jag kan ha lite krafter kvar när jag kommer till Abborren den här gången.

På lördag ska det springas 5000 meter på bana. Pre 5k Tartan Challenge är deltävling i årets rekorddramatiska uv-GP. Än så länge ligger jag bara på fjärde plats, men det är för tidigt att räkna ut gamla uvar innan augusti månad ens är slut.

Tre (ganska) tunga veckor är över

Jag har alltid varit dålig på att periodisera min träning och lägga in lugna veckor mellan varven. Känns det bra brukar jag bara köra på, men nu tänker jag att var fjärde vecka ska vara lite lugnare. Nu har jag kört bra i tre veckor, först långpassen på Öland, sen långpass och tävling uppför Hallandsåsen förra veckan. Denna veckan avslutades med ett nytt långpass; den här gången 20,7 km på Skåneleden. Som vanligt när jag är ute och härjar på leden var det höga berg och djupa dalar, inte bara rent topografiskt utan också upplevelsemässigt. Jag parkerade bilen i Dörröd och började att ge mig av västerut. Planen var att springa upp till Kullatorpet, där jag var och passerade på en annan del av leden förra veckan. Redan efter ett par kilometer, vid vindskyddet i Bilarp, sprang jag bort mig från leden och det tog ett tag att hitta tillbaka. Skyltningen just vid vindskydd och vattenhål brukar vara lite lurig och det är inte första gången jag irrat in i skogen vid ett sådant. Efter en liten omväg bjöds jag på superfin löpning genom skogen upp till Kullatorpet. Benen kändes pigga och fina vid vändningen och det gick ovanligt problemfritt även på väg tillbaka till bilen.

Finfin Skåneled från Dörröd till Kullatorpet

Lite påfyllning av vätska vid bilen och sedan bar det av österut. Det blev en bit landsvägslöpning innan det blev grusväg upp till Romeleåsens golfklubb. Senast jag var där var när jag tränade längdskidor inför Vasaloppet för några år sedan. Det var kul att se de här omgivningarna utan snö och is. Direkt efter golfklubben stack leden uppför åsen i en superbrant sluttning. Det blev mer klättring än löpning, men det var mödan värt. Väl uppe på toppen fick man känslan av att vara på Skånes högsta punkt. Man såg verkligen hur långt som helst på alla håll. Det var stor kontrast mot anti-utsikten från Romeleklint förra veckan!

Den utsikten var värd en jobbig klättring!

Ett par kilometer längre österut passerades kommungränsen till Sjöbo (den var utmärkt med en skylt!) och det märktes på ledens kvalitet. Slyigt, geggigt, trångt och jävligt. En av de absolut sämsta sträckorna jag någonsin sprungit på leden. Säkert en hel kilometer var leden intryckt mellan en gärdsgård och ett rostigt staket. Inte någon naturupplevelse precis.

Vandra i naturen! Kom till Sjöbo!

Till Sjöbos försvar ska man kanske nämna att det sista biten på dagens äventyr bjöd på en fin grusväg längs böljande fält. En riktig Skåneledslöpning kan dock inte avgöras utan en mindre olycka. Därför var jag tvungen att springa in med näsan i en nedhängande gren så att blodet flödade. Min kloka fru har frågat mig varför jag ger mig ut på de här tokiga rundorna, men spänningen är väl halva nöjet? Smällen på näsan var inte värre än att jag kunde trycka på med ett par 5.00 kilometer på slutet. Snabbt gick det också till Konsum i Veberöd där en lätt blodig kille sågs handla Coca Cola och Gott & Blandat. Nu blir det nice med en lätt vecka!

Jobbigt långpass i värmen

Det som skulle bli ett njutningsfullt långpass på Skåneleden från Romelestugan till Genarp förvandlades till en smärtsam upplevelse och en kamp mot de brutala backarna på vägen tillbaka. Jag har sprungit den här rundan ett par gånger innan och konstaterat att de dryga 19 kilometerna känns jobbigare för att det är väldigt kuperat och lite svårsprunget på sina ställen. Dessutom huserar Skånes argaste koflock i en hage strax söder om Björnstorp. Dagens snilleblixt blev därför att springa en annan väg upp till Romeleklint. Fördelen med denna är att den inte går genom just den hagen och därför kan anses som ko-säkrad. Nackdelen är att man måste ändå upp på toppen av klinten och att det faktiskt går att springa. Den andra rundan måste man mer eller mindre klättra upp för backen och då drar man inte på sig lika mycket mjölksyra. Nåväl, för att undvika den värsta värmen var jag i spåret vid niotiden, men solen stekte på bra redan från början. Och jag kunde väl inte veta att det skulle bli årets varmaste dag? Förutom en incident med ett hallonsnår och löpning i shorts gick det grymt bra i början. Flög upp för klinten och njöt av utsikten från kommunens högsta punkt. Är det inte fantastiskt, man ser ända till trädtopparna tio meter bort!

Fantastisk utsikt från kommunens högsta punkt!

Ner till Genarp gick det också bra, men en sträcka över ett kalhygge vid Kullatorpet gav en försmak av vad som komma skulle. Solen stod på, leden gick över en ganska elak backe och pulsen gick upp lite mer än vad den borde. Vid vändningen i Genarp kändes det dock fortfarande bra och jag trummade på med positiv känsla. Det skulle visa sig att den positiva känslan inte skulle få vara mer än ett par kilometer. I klättringen uppför det fruktade berget Järnhatten (i vanliga fall förmodligen en kulle) kom både blodsmaken och den första gångpausen. Den skulle följas av en svärande, joggande, frustande, hallonätande och något vinglande resa tillbaka upp mot Romelestugan. Jag brukar älska mina långpass i skogen, men det här var nog ett av de vidrigaste jag varit ute på. Nu slickar jag såren fram till på söndag. Då ska jag tydligen springa allt vad jag kan uppför en backe.

Undrar om Uno också brukar tugga fradga på väg upp mot Järnhatten

Semesterlöpning

Förra veckan var en vecka på resande fot, men självklart hade jag packat löparkläderna och lyckades få in tre pass och nästan fyra mils löpning. Det verkar som om vaden är helt bra nu, men jag aktar mig för alltför intensiv och snabb löpning än så länge. Första delen av semesterveckan tillbringades på Öland. Där blev det en finfin runda från Köpingsvik ner till Solliden och förbi Borgholms slott. En del av sträckan genom skogen gick på prinsessans Estelles promenad, men varken hon eller Daniel var ute just då.

Andra rundan var också en riktig höjdare. Den här gången sprang jag, som en riktigt orienterare, med kartan i ena handen rakt ut i okänd terräng. Det blev grusvägar, kostigar och genvägar genom skogen i totalt 15 kilometer. Det något ruggiga vädret gjorde att rundan kunde avslutas med ett dopp från en helt övergiven brygga i Köpingsvik. Under alla mina besök på Öland kan jag inte minnas att jag någonsin varit ensam i badviken - en lite udda känsla!

Några schyssta ölänningar hade fixat en matkontroll på en rätt öde plats

På väg ner mot havet för ett välförtjänt dopp



På vägen hem från Öland tog vi en liten (!) omväg kring Linköping (ligger det inte typ vid Kalmar?). Där gjorde vi studiebesök på den lokala Skryllegården, Vidingsjö, och testade milspåret. Magnus var med också, kolla vilken fin form han är i!

Magnus visar tydligt att det går bra nu!

Slingan var väl helt ok, inte så utmanande som i Skrylle, men med en liten fin sjö som man sprang förbi ett par gånger. Nu blir det fortsatt semester på hemmaplan och förhoppningsvis fortsatt milknarkande med välkomna avbrott för tävlingar i UV-GP.

Gubbavad sätter löpningen på paus

Just när det börjar flyta på och formen börjar komma smygande; är det inte alltid då man går sönder? Jag drog ju till vaden rejält i maj, men sedan dess har den funkat fint och jag blev riktigt förvånad när det stramade till på ett intervallpass på Hardebergaspåret. Det sjuka var att det inte gjorde särskilt ont, jag stannade direkt när det hände och det kändes inte så farligt dagen efter. Trots det har du nu gått två och en halv vecka utan ett riktigt löppass. De senaste dagarna har jag fläskat på med tåhävningar och idag sprang jag i alla fall ett par hundra meter med barnvagnen, bara för att testa. Det kändes ok, så nästa vecka blir det till att prova en löprunda igen. Under tiden har jag cyklat ett par rejäla pass och idag blev det en simtur på Källby. Säsongskortet på Källby kan visa sig bli en av mitt livs sämsta investeringar eftersom jag fick så sinnessjukt ont i örat efteråt. Har lite svårt att se att jag ska bli sugen på att hoppa i igen, men man vet ju aldrig. På onsdag springer uv-kompisarna Hörby marknadslopp, men jag satsar nog på ett mer traditionellt fjärde juli-firande med barbecue och excentriska tåhävningar.

Doktorn (d.v.s. jag själv) ordinerar 3x10 på varje ben. Morgon, middag och kväll.

Shipping up to Amsterdam

Igår körde jag ett riktigt bra långpass i Skrylle; först Billebjerrundan och sedan Skryllemilen. Lite drygt 18 kilometer med ett par rejäla backar på vägen, men det var ändå med hyfsat lätta ben även i slutet av passet. Idag är det betongben, men inga känningar i varken fotleder eller vader. Peppar, peppar och allt det där, men shit vad det är skönt att känna att jag kan träna riktig löpning igen. Årets stora mål blir Amsterdam Marathon den 21 oktober. Flyg, hotell och anmälning fixat idag, så det finns ingen återvändo. Fint sällskap får jag också i form av Stigmar. Nu gäller det bara att hålla flytet i träningen över sommaren så att jag kommer förberedd till start. Sneglade lite på träningen jag gjorde inför Stockholm 2010 och där var några riktigt grymma pass veckorna innan, men det var också en halsfluss och en penicillinkur veckan före start. Då blev det 3.50 och målet i Amsterdam är att springa snabbare än det, gärna ner mot 3.30. Det skulle ge en bra plattform inför nästa års satsning på att nå Bostons sinnessjuka kvalgräns 3.05. Men det är många långpass tills dess!

Skryllekombo - Billebjer och milen

Skåneleden i Skrylle

Var på plats tidigt i Skrylle i lördags för att hinna med ett långpass innan vi, ironiskt nog, skulle åka till några vänners föräldrar för att barnen skulle få se de nyutsläppta kalvarna på deras gård. Väl där kan man lugnt säga att jag var rätt trött på kor. Jag bestämde mig för att försöka mig på Skåneledens rundtur från Skrylle, en runda som jag testat ett par gånger tidigare, men vad jag kan minnas aldrig slutfört. Ett par gånger har jag sprungit fel och minst en gång har jag blivit stoppad av kor. Den gången var det min medlöpare som tog beslutet att inte trotsa urtidskossorna som låg på lur precis där vi skulle springa. Den här gången började det bra, jag hittade leden direkt och drog iväg i lagom tempo, solen stekte och jag hade laddat upp med riktigt skön musik i lurarna. Efter ett par kilometer sprang jag förbi en kille som såg riktigt uvig ut, men jag funderade inte så mycket mer på det då. Efter ytterligare några kilometer, när jag lämnat Skrylles trygga motionsslinga långt bakom mig kom den första föraningen om hur det här passet skulle arta sig; en stege över ett stängsel och in i en hage.

Här ska vi in!

Första hagen var tom, men i den andra hagen stod ett stort gäng kossor och tittade nyfiket på mig när jag hoppade över staketet. En försiktig liten lov för att hålla tryggt avstånd ledde till några atletiska hopp över ett par björnbärssnår och den tid jag förlorade på detta lilla äventyr gjorde att den uviga mannen från Skrylle nu dök upp framför mig. Han skydde minsann inte korna utan joggade fräckt längs leden precis vid kossorna. Ut ur hagen, över en väg och in i nästa hage. Där stod fyra rejäla urtidskossor och glodde precis vid stegen. Uv-mannen tvekade inte en sekund utan hoppade in till dem och sprang vidare. Respekt! Själv tog jag 90 grader höger, sprang hundra meter längs staketet och sedan upp i skogen där hagen tog slut. Snårigt och jävligt var det här, men garanterat kofritt. Efter en kilometer eller så kom jag ut på leden igen. Men nu skulle det ta åtskilliga kilometer innan jag åter kom ikapp uv-mannen. I nästa hage gjorde både han och jag ett klokt vägval och sprang upp på åsryggen för att få fri sikt över fienden på båda sidor. Och en fantastisk utsikt över landskapet på köpet. Dagens bästa kanske? När jag väl sprang förbi honom kommenterade jag att jag sett honom hoppa rakt in till kossorna och att jag var imponerad, men han verkade inte tycka det var en bravad. Tänkte för mig själv att han förmodligen aldrig blivit jagad av en arg ko. Kanske såg han heller inte den här skylten vid ingången till en av hagarna?

Tack för informationen, men jag måste nog springa igenom i alla fall...

Resten av morgonen bjöd på rent fantastisk löpning genom bokskogarna. Benen kändes pigga och backarna upp mot Skrylle var inte så besvärande. Totalt en bit över 15 kilometer, som tog en och en halv timme inklusive kotittning, fotostopp och ett par utsiktsstopp. Dagen kan väl sammanfattas som Skåneledslöpning när den är som bäst och som sämst. Men det blir fler turer framöver, det är ju rätt mycket roligare än cykelvägarna på Östra Torn!

Så här kan Skåneleden var när den är på sitt allta bästa humör!

Symboliskt långpass

Förra året gav jag mig på att springa St.Hans Extreme bara fyra dagar efter Köpenhamns marathon. Denna fantastiska dumhet gjorde att jag varit mer eller mindre skadad i foten i nära ett år. Därför kändes det extra skönt att kunna köra ett riktigt bra långpass samma dag som årets drabbning på St.Hans. Jag hade övervägt att starta i SHE även i år, men den här gången fick förnuftet råda. Löpningen blev istället ett härligt kvällspass över Hardeberga, vidare till Assarhusa och hem via spåret. Förutom att jag lyckades springa vilse i världens kanske minsta skog gick passet riktigt bra. De sista kilometerna i 4:30 tempo helt utan problem och inga känningar i foten. Ett par veckor till ska jag hålla mig till två löppass i veckan, sen tänker jag att det borde gå att köra tre pass. Det hade varit skönt att kunna konstatera att foten är frisk, men jag är nog inte riktigt där än. Rehaben är kanske mer prehab nu, men jag fortsätter köra den ett tag till för säkerhets skull.

Lyckligt ovetande om att jag är på väg att paja foten i förra årets St.Hans Extreme

Kan också konstatera att jag ligger riktigt sunkigt till i årets Uv-GP. Det har ju bara blivit två tävlingar i vår; Skrylle och Lundaloppet. Stort utrymme för förbättringar alltså och siktet är inställt på startlinjen i Hörby Marknadslopp den 4:e juli

Säsongsdebut för Columbus

Idag körde jag årets första cykeltur med Columbus. Tyvärr blev det lite stressigt eftersom jag var tvungen att skruva på mina andra klossar på skorna och skruv#%&¤¤ inte ville fästa. Till sist fick jag i alla fall dit fem av sex skruvar och det får man väl vara nöjd med! Turen blev Hardebergaspåret till Sandby och sen till Hällestad och Dalby. Vägen mellan Sandby och Hällestad är verkligen en pärla; smal, krokig och lite trafik. Från Dalby och hem är det hur trist som helst, men om man tar vägen via Dalby Söderskog slipper man i alla fall köra hela vägen på världens kanske tråkigaste cykelväg. Nära tre mil blev rundan och snitthastigheten nästan 31 km/h. Det får väl vara ok för en premiärtur. Till nästa gång ska jag se till att ha batterier i cykeldatorn också!

Dagens kalorikompenstation gjordes först med muffins och sedan för att vara på säkra sidan med chokladkaka. Det är ju viktigt att fylla på depåerna när man tränar!

Columbus var som en kalv på grönbete på premiärrundan!

Euforisk kvällslöpning

Skulle egentligen på spinning idag men det fina vädret gjorde att jag ändrade planerna och stack till Skrylle för att springa istället. Bestämde mig för att springa en av mina absoluta favoritrundor; milspåret ut från Skrylle i tre kilometer sedan på gamla banvallen till Torna Hällestad och Skåneleden tillbaka upp till Skrylle. Det blev lite längre än jag tänkt mig, men Torna Hällestad visade sig verkligen från sin bästa sida i kvällsolen. Ganska mycket motsatt känsla mot i lördags. Fast nästan lika folktomt, i alla fall längs Skåneleden.
Bort från milspåret och in på den här grusvägen

Skåneleden mellan Hällestad och Skrylle

Här hade jag ätit min matsäck om jag haft med någon

Det blev 13 kilometer och backarna upp mot Skrylle var extremt jobbiga. Det är fascinerande hur kroppen glömmer bort hur man springer långt. Men det fina i kråksången är att den snabbt brukar lära sig också och nästa vecka har jag än känsla av att det kommer att vara fräscha ben i åtminstone 12 kilometer.

Postapokalyptisk morgonlöpning

I filmen 28 dagar senare vaknar en man på ett sjukhus och vandrar ut i ett helt tomt London. Scenerna när han vandrar längs de öde gatorna tycker jag är helt fantastiska.
En perfekt postapokalyptisk filmscen

Lite samma känsla var det på min morgonlöpning idag. Vädret var grått och blåsigt och längs de tomma cykelvägarna på Östra Torn började jag fundera på om det kanske gått fram en zombieräd, en pestepedimi eller något annat apokalyptiskt element från en Hollywood film. Efter ett par kilometer kom jag fram till en lekplats. Typiskt tecken på postapokalyps: Gungor som blåser i vinden. Kusligt. Gungor som blåser i vinden ger kalla kårar

Löpningen gick fint förresten, körde på en hel timme och kom lite mer än 11 kilometer. Skönt att dra ner lite på tempot efter Lundalopp och intervallträning. Efter Lundaloppet tror jag att jag bestämde att två veckor utan löpning var nog vad kroppen behövde nu. Då känns det skönt att jag är uppe i 20 kilometer sedan dess.
Här drog zombierna fram
Postapokalyptiskt gatukök
Sista gästen har checkat ut på det postapokalyptiska vandrarhemmet

Lundalopp och gubbavad

Veckan innan Lundaloppet ville jag ge kroppen chansen att känna på lite kvalitetsträning. Det har ju blivit extremt lite av den varan under våren p.g.a. foten. Jag bestämde mig för att köra mitt favoritpass 4x1000 och tänkte att om jag kan hålla fyraminuterstempo där finns det nog förutsättningar för ett snabbt Lundalopp. Och passet gick riktigt bra, tusingarna gick på 3:45, 50, 55, 50. Det kändes stumt i vaderna under de sista intervallerna, men absolut inte värre än att jag kunde köra på. Dagen efter kändes det också lite stelt, så döm om min förvåning när jag vaknade på måndagen och knappt kunde stödja på benet. En riktig gubbavad - konstigt bara att det tog två dagar för den att komma. På tisdagen kändes Lundaloppet avlägset, men det blev bättre och bättre under veckan och på fredag kväll bestämde jag mig för att springa. Förberedelserna blev ju inte riktigt som jag tänkt mig, men det kändes fint på uppvärmningen inför loppet. Jag bestämde mig för att inte rusa för hårt i början och öppnade på vettiga 3.55. Efter halva hade jag strax över 21 men vaden kändes stum och jag var orolig att den skulle krampa eller att det skulle hugga till rejält. Andra varvet blev därför lite försiktigt. Inte för att jag inte blev otroligt trött i alla fall, men kanske det gått att springa lite fortare i uppförsbacken vid Botan. I mål blev det strax över 43 minuter, men tyvärr lyckades arrangörerna mäta min officiella tid till 1.19.15. Pengarna tillbaka säger jag! Ontontont i vaden efteråt, men det verkar vara bra läkekött i den för idag blev det i alla fall en liten joggingrunda i kvällsregnet utan att det kändes. Så nu kanske det kan bli lite träning framöver!

Kenyansk distans och tävlingspremiär

Förra helgen bjöd på årets överlägset bästa löpning, ett kenyanskt distanspass i Skrylle på strax över milen där jag för första gången i år kände på att springa med lite fart. Hur härligt som helst! Foten tyckte väl att det var sådär och protesterade lite dagen efter, men inte värre än att jag bestämde mig för att testa min tävlingsfart på Skrylleloppet i lördags. Det skulle visa sig bli ett smärtsamt test både psykiskt och fysiskt. Tiden 44.49 var väl ungefär vad jag kunde förvänta mig med de få träningsmil jag lyckats få i benen och backarna på slutet kändes brantare och längre än någonsin. Men både jag och foten verkar ha överlevt, så nu laddar jag för Lundaloppet om två veckor. Tanken är att hinna få in tre löppass innan, där i alla fall ett av dem ska vara i bra fart. Kryddat med lite spinning så ska nog Lundaloppet kunna bli en inte alltför oangenäm upplevelse. Förra årets tid; 43:03 borde inte vara helt omöjlig att slå.

2 mil för mycket?

Det blev två sköna löppass förra veckan. I onsdags blev det strax över 11 kilometer och trots att det blåste rejält höll jag hyfsat tempo och snittade 5.12. Bestämde sedan att jag skulle köra med Mike på påskaftons morgon. Hade jag inte bestämt det hade det nog aldrig blivit något, jag hade känning i vänster fot (också känd som "andra foten", alltså inte den skadade) och det snöade från sidan. 0,6 glada plusgrader var det ute men Mike var på g och då ville ju inte jag vika ner mig. Lite drygt 8 kilometer från Annehem och ut mot Vallkärra blev det och precis i slutet högg det till i höger lår. Gubbavad i låret typ. Nu verkar det inte vara så farligt med det, och idag var det upp på hästen igen. Eller i alla fall spinningcykeln. Det var tydligen många som ätit mycket påskgodis för det var knökfullt på passet. Siktar på ett löppass den här veckan för att inte gubbakroppen ska protestera alltför mycket. Skrylleloppet om två veckor känns inte längre som en superidé, men vi får väl se. På torsdag blir det In Flames på Vega. Fast gubbarna står ju längst bak med en iskall i näven.

"If your core is weak, nothing else can be strong"

Alla löpare känner väl egentligen till att man borde köra någon form av core-träning som komplement till löpningen. Själv har jag riktigt svårt att motivera att köra detta kontinuerligt, men de senaste veckorna har det i alla fall blivit ett pass i veckan. Jag har då kört programmet "Around the world" som jag hittade på en triathlonsida på nätet. Kul? Nej, inte sådär. Men man känner i alla fall att man lever och några av övningarna aktiverar muskler som man inte trodde fanns. Och så gillar jag de förklarande bilderna också, med midjekort triathlonlinne och allt. Testa själv, jag körde 20 av varje övning igår.

Det blev bara ett kort löppass förra helgen. Var lite rosslig i halsen och kroppen kändes rätt seg. Laddar för 12 kilometer imorgon, det ska bli riktigt gött.

Sen har du väl inte missat att säsong två har börjat? Winter is coming!

Ingen löpare springer med tights och shorts!

Jag satte kaffet i vrångstrupen när jag slog upp Intersports löparbilaga imorse. Bilden, som tydligen ska locka mig att handla schyssta löparkläder från Nike på Intersport, visar två "löpare" in action. Problemet är att det inte kan vara några löpare inblandade i upplägget av annonsen. Varför skulle de annars ha både tights och shorts på sig? Fram till nu var jag helt säker på att det bara var fotbollsspelare som körde med modet shorts utanpå långkalsonger!

The end of the world?

Förra veckan var det 14 grader och sol och jag sprang ett pass i shorts och T-shirt. I lördags var det 3 grader och dimma och inte särskilt inbjudande löparväder. Jag stack ut tidigt på morgonen och tog min gamla Hardebergarunda. Uppe på toppen brukar man se ut över Lund, Dalby och ner mot Öresundsbron men nu var sikten ungefär 10 meter. Där längst upp var det också någon som bestämt sig för att bygga en ark. Läskigt!





Löpningen gick fint men jag fick än en gång konstatera att tempot var lusigt. Ska bli spännande (eller skrämmande) att se vilket tempo som blir tävlingstempo på milen i vår. Funderar på tävlingsdebut i Ryssbergsloppet eller Skryllemilen. Börjar bli lite sugen på att springa fort, men vill inte riskera något med foten. Förra veckan var första veckan som pappaledig och med lite (eller rättare sagt ganska mycket) logistiskt meckande blev det ändå fyra bra träningspass. Får se till att fortsätta på den inslagna vägen.

Noaks ark står placerad strax före 6km-markeringen. Vi ses där om det börjar regna väldigt mycket!

Holding out for a hero

Inom sportens värld finns det många hjältar och kanske är det därför som låtar med Hero-tema ofta förekommer i sportsammanhang. Häromdagen spinnade jag till Holding out for a hero och jag började göra en lista i huvudet på Hero-låtar som legat bra på min tränings-spellista. Så därför får ni idag mina fem bästa Hero-träningslåtar. Och mina fem sämsta också, bara för att.

Hall of fame:
1. Holding out for a hero - Bonnie Tyler (för att den var så grym på spinningen)
2. My Hero - Foo Fighters (för att det är Foo Fighters)
3. Working class Hero - Green Days version ("You think you're so clever and classless and free, but you're still fucking peasants as far as I can see")
4. Hero of war - Rise against (jo den är soft men den har varit med på så många löprundor att den måste vara med på listan)
5. We don't need another hero - Tina Turner (för att den får mig att tänka på Tupacs California Love och den är ju grym)



Hall of shame:
1. Hero - Enrique Iglesias
2. Hero - Mariah Carey
3. Hero - Charlotte Perelli
4. Working Class Hero - Jerry Williams
5. Working Class Hero - Ozzy Osborne

På rätt väg

Det känns som jag är på rätt väg med foten och löpningen. Förra veckan blev det två pass, visserligen ganska korta båda två, men nu är jag uppe på en mil utan att foten protesterar. I lördags blev det ett härligt pass bort till tjurarna på Klosterängshöjden. Väl där kunde jag inte låta bli att springa uppför backen bredvid tjurbacken också, men det var inte så smart för den var brant och lerigt på baksidan och man kan ju inte springa ner samma väg som man springer upp. Vad jag inte visste var att bänken uppe på toppen tydligen är ett populärt förfestställe. Jag mötte ett glatt gäng på väg upp och ett ännu gladare gäng uppe på toppen. Skål direkt ur whiskyflaskan typ. Körde Endomondo på telefonen under rundan och visst är det trevligt att kunna kolla rundan i efterhand! Gillar speciellt fliken "playlist" där man kan kolla vilka låtar man lyssnade på.

Runners. Yeah, we're different.

I slutet av 90-talet körde Adidas den här sköna reklamkampanjen som visar upp några udda sidor av vad det innebär att vara löpare. Skön igenkänningsfaktor och rätt mycket humor. Och försäljningen gick tydligen upp också. Här kan du läsa mer om kampanjen.





Och visst kollar folk lite konstigt på en när man kränger av sin svettiga tröja vid bilen efter ett långpass mitt i vintern. Eller när man gör tåhävningar i trappan på jobbet. Eller när man exalterat berättar om en annan löpare som sprungit över hela USA med en babyjogger. Runners. Yeah, we're different.

En efterlängtad visit hos Bok

En bra träningsvecka med två riktigt hårda spinningpass och ett styrketräningspass avslutades i söndags med ett besök i Skrylle. En fördel med att ha småbarn hemma är att man kommer upp i tid på morgonen och redan klockan nio var jag ute i spåret. Och tur var väl det, för när jag kom tillbaka efter min runda var parkeringen full och det var fullt kaos av stavgångare, hundrastare och mullefamiljer. Jag bestämde mig för att köra det avkortade milspåret. Detta sticker av efter ungefär fem kilometer, går i en skön utförslöpa och ansluter till milspåret igen precis vid foten av Boks backe. Löpningen gick hyfsat även om jag förundrades över de långsamma kilometertiderna. Uppför Bok var det tufft för benen trots att jag knappt blev anfådd - en märklig känsla. Det blev ungefär 7 km på runt 36 minuter och fortfarande utan några känningar av skadan. Vilket såklart får mig att börja fundera på Lidingölopp och Marathon. Men det är kanske lite tidigt för det?

Hur många löpare går det på en ryttare?

Lördagens joggingtur gick runt en sväng på Östra Torn och när jag sprang en bit längs den här ridstigen funderade jag på hur sällan man möter någon häst. I Lunds kommun verkar man ha jobbat en hel del med att fixa ridleder och vissa av dem går fint att springa på, medan andra av förklarliga skäl är upptrampade av hästarna och inte går att använda. Varför inte satsa på att fixa lite joggingspår också? I rimlighetens namn måste det väl gå minst 50 löpare på varje ryttare och slitaget på ett jogginspår lär ju inte bli i närheten av det på ett ridspår.

Den här ridstigen var ju perfekt för löpning!

Längs Hardebergaspåret finns det en fin grusremsa bredvid spåret på sträckan in mot stan, men från Utmarksvägen och utåt förtvinar denna remsa till just ett ridspår som inte går särskilt bra att springa i.

Löpningen går fortsatt smärtfritt och i lördags blev det 27 minuter. Hoppas kunna börja köra två pass i veckan från och med nästa vecka och sedan fortsätta bygga på längden. En sväng till milspåret i Skrylle känns lockande! Om två veckor kanske?

5x1000 på 3 minuter

När jag snackade med Mike i telefon häromdagen berättade han om ett träningspass som han hängt med på när jag körde som allra hårdast. Vi körde tydligen 5x1000 i Stadsparken på 3 minuter. Mike hängde inte med på alla, men jag körde igenom hela passet. Kanske dax att leta upp sin gamla träningsdagbok för fler intressanta och inspirerande träningsupplägg? Eller inte...

Man startar vid det mittersta av träden mot Högevallsbadet och kör ett sedan ett högervarv. Målgång vid sista lyktstolpen vid Ling-monumentet.

Kontinuitet är nyckeln till framgång

Just nu rullar det på riktigt hyfsat. 20 minuter löppass i lördags och nytt spinningpass igår. Även om träningsvolymen är ganska modest just nu har jag i alla fall lyckats få lite kontinuitet de senaste veckorna. Det tror jag är en framgångsfaktor. Om jag kunde få lite bättre kontinuitet på styrketräningen för foten skulle det nog också vara bra, just nu blir det mest tåhävningar. Tåvhävningar när jag borstar tänderna, tåhävningar när jag lagar mat, tåhävningar varje gång jag går upp för trappan. Jag inbillar mig att det hjälper och just nu känns foten precis som den ska.

Svårt att inte lockas till löpning

Igår fördes en svår mental kamp mellan den förnuftiga att sätta sig på spinningcykeln och det lockande att ge sig ut på veckans andra löprunda i det fantastiska vårvädret. För en gång skull segrade förnuftet och det blev spinning. För att kompensera för ett förnuftigt val gjorde jag ett helt vanvettigt upplägg på passet där klyschan "mjölksyran sprutar ur öronen" kom väl till pass redan halvvägs in i passet. Intressant. En gammal favoritlåt dammades av under passet, inte så mycket rock men skön ändå!

Bränna fett-tisdagen

Idag blev det fastlagsbulle och sen spinning. Man måste ju kalorikompensera sin träning så att man inte ofrivilligt går ner i vikt! Återigen var det vikarie och den här gången var det en av mina gamla studenter. Kändes sådär, även om han säkert inte såg mig i folkhavet. Passet var ändå ganska trist så jag behöver i alla fall inte känna att jag behöver gå på honom igen. Inte ens Scooter på spellistan...

Visste ni förresten att "How much is the fish?" egentligen handlar om löpning? Allt är en metafor, kolla själv:

The chase is better than the catch
Transforming the tunes
We need your support!
If you've got the breath back
It's the first page of the second chapter

I want you back for the rhythm attack
Coming down on the floor like a maniac
I want you back for the rhythm-attack
Get down in full effect!
I want you back for the rhythm attack
Coming down on the floor like a maniac
I want you back, so clean up the dish
By the way, how much is the fish?
How much is the fish?

Så många olika lager i den texten! Polarpris-juryn behöver inte sammanträda nästa år!

Suggestiv spinning och mycket verklig löpning

Förra veckan blev det av olika anledningar bara ett enda träningspass, ett spinningpass med överdos av suggestiv techno. Jag fattar inte grejen med långa instrumentala låtar med enformiga melodier och dunkande bas. Det enda som händer i min hjärna är att jag börjar tänka på annat. Kanske är det syftet, men jag vill hellre ryckas med av en skön rocklåt än drömma om annat när jag tränar. Den här veckan har börjat bättre. Ett i allra högsta grad verkligt löppass på lunchen idag. Håller nu tummarna för att foten ska palla. Det blev hela 15 minuter i sträck idag, psyket klarade inte sjukgymnastintervallerna längre. En liten reflektion från träningsdagboken: Senast jag sprang längre än 10 kilometer var i Hörby marknadslopp den 6 juli. Det kommer att bli tungt med långpassen när jag väl kommer dit!

Dålig musik är farligt för hälsan!

Det bara måste bli ett nytt musikrelaterat inlägg efter en skräckupplevelse på gårdagens spinningpass. Efter förra veckans pass där ledaren imponerade med både Foo Fighters, Rage against the machine och Stone Temple Pilots (wow!) var jag grymt taggad för ett nytt pass med samma upplägg. Därför blev jag ganska besviken när jag såg att det var vikarie på passet. När nämnda vikarie inledde passet med "Humlans flykt" befarade jag det värsta. Sedan växlade han till Roxette (på riktigt!) och när Gessle konstaterade att "Hey now, touch the sky, You've got a certain kind of look in your eyes" var det kanske var min onda blick han menade. Löken på laxen, grädden på moset och kronan på verket var ändå avslutningen. Tänk er att försöka pumpa mjölksyra till den här:

Vad har du i hörlurarna?

Jag har förstått att springa med musik är ett känsligt ämne för många löpare. Vissa verkar rädda för att inte verka tillräckligt seriösa i sin löpning om de har musik i öronen medan andra framhåller att de hellre vill lyssna på naturens ljud omkring sig när de är ute och springer. Även om jag ibland kan vara ute efter tystnaden i skogen har jag allt som oftast hörlurarna på när jag är ute. Speciellt om det är kallt och mörkt behöver jag den extra peppningen som jag får av att lyssna på musik. För mig är det inte så viktigt att musiken har exakt rätt BPM för mitt löpsteg, det viktigaste är istället att den förmedlar den rätta känslan. Och även om jag ganska ofta uppdaterar min spelare är det en skiva jag ständigt kommer tillbaka till: Dark Tranquillity - Fiction. Det är en riktigt bra skiva, det är riktigt mycket energi och jag började lyssna på den när jag körde grundträningen till Stockholm 2010. För mig är skivan så förknippad med löpning att benen nästan drar iväg av sig själva så fort jag hör den. Så hur mycket jag än fixar med min löp-spellista blir den ofta utkonkurrerad av Fiction. Bjussar på ett litet smakprov om du inte är bekant med dem och passar på att tipsa om att de kommer till Malmö och spelar till sommaren. Kanske läge att springa dit och se dem?

En studie av sportbutiker

Efter att sprungit hela fyra kilometer förra veckan började foten protestera. Så frustrerande, men det är väl bara att hålla igång med rehab och alternativträning ett tag till. Eftersom Gerdahallen av någon konstig anledning bestämt sig för att ta bort de få cyklar där man kunde använda sina riktiga cykelskor har jag sedan ett tag varit utan spinningskor. Men visst måste man kunna skruva på ett par SPD-klossar på sina cykelskor och använda dem? För att utforska detta gav jag mig av till sportbutikerna på NOVA och där gjorde jag en intressant iakttagelse som kan sammanfattas av sambandet: En sportaffärs kompetens är omvänt proportionell mot antal personer som handlar där!

Så här gick studien till: Jag började på Stadium. Gick runt lite men hittade inga cykel/spinningprylar alls. Dock lyckades jag smyga mig på en i personalen innan han kunde gömma sig på lagret och frågade honom. Han tittade på mig som om jag var galen och konstaterade, förmodligen utan att ha en aning om vad det var jag frågade efter, "Nääää, det har vi nog inte". Affären var knökfull av folk som handlade. Gick över på Intersport och hittade i alla fall lite cykelbyxor. "Här måste det väl finnas något" tänkte jag och fick tag på en i personalen. Det visade sig att han visste vad ett par SPD-klossar var, men att man eventuellt behövde en adapter för att de skulle passa till mina skor kom som en överraskning för honom. Det var mycket folk i affären, men inte alls som på Stadium. Skam den som ger sig: Team Sportia, där kan de kanske cykel? Bland deras cykelprylar lyckades jag hitta det jag letade efter! En adapter och ett par SPD-klossar. Till priset av ett par billiga spinningskor visserligen, men i alla fall. Vid kassan tänkte jag bara kolla så att jag plockat på mig rätt prylar, men döm om min förvåning när killen föreslog att jag skulle beställa ett par andra klossar som man kunde skruva i utan adapter. Bättre och mycket billigare enligt honom och även om argumentet "jag har sådana själv" är en sliten säljarklyscha fick jag helt suverän hjälp. Behöver jag nämna att affären var mer eller mindre folktom? Det blir till att stödhandla på Team Sportia i fortsättningen!

Nästan 1/10 marathon

Idag gjorde jag mitt tredje löppass och kom upp i den respektingivande sträckan 4 km. Ett tiondels marathon alltså! Vädrets makter tvingade mig inomhus, så det fick bli Gerdahallen istället för Hardebergaspåret. Lite lätt ironiskt att snön väljer att komma nu när jag äntligen får springa igen. Men jag har sådan abstinens att till och med löpbandet känns lockande just nu!

Äntligen löpning

Efter nästan två månader utan löpning kom jag imorse ut på en runda. Allt enligt sjukgymnastens instruktioner, 8x1 minuts löpning. Det kändes lite fånigt men det var samtidigt en härlig känsla att kunna springa igen och det ger ytterligare motivation att kämpa på med rehab-träningen. Och om vintern håller sig så löpvänlig som den var idag så finns det alla möjligheter till fler fina rundor framöver.



Nice!

Nu blir det intervaller

Jag blev godkänd på kontrollbesiktningen hos sjukgymnasten igår så nu är det dax att ta de första stapplande löpstegen sedan november förra året. Upplägget är närmast skrattretande och liknar kom-i-gång programmen som man hittar i ICA-kuriren snarare än ett löpträningsprogram, men jag ska vara tålmodig och inte rusa iväg. Så vecka 1 innebär 8x1 minuts löpning med 1 minuts promenad emellan. Eller löpning och löpning, jogging kanske är den rätta benämningen. Det blir en liten, liten aptitretare inför kommande träningspass!

Rehab ungefär som planerat

Rehabträningen är så tråkig, men jag kämpar på bra och hoppas att sjukgymnasten ska ge klartecken för lite löpning när jag träffar honom på onsdag. Jag har hållit mig ifrån all löpning sedan Äspöloppet den 26 november, så nu hoppas jag verkligen att det foten blir bra! Cykling, både på trainern och spinning har fått tjäna som löpsubstitut, men det är ju högst marginellt roligare än rehab-övningarna. Man blir i alla fall rejält trött och det kan inte vara fel att bygga en konditionsgrund inför vårens löpträning. Motivationen att springa kommer garanterat att vara på topp!