Min Powerade-utmaning

Lidingöloppet har återigen bestämt sig för att använda Powerade som sportdryck. För några år sedan var det ganska mycket debatt på olika löparforum kring detta val eftersom drycken då var sötad med aspartam. Effekten av aspartam är omstridd och även om jag tvivlar på att den skulle vara giftig och cancerframkallande som en del hävdar är det ställt bortom allt rimligt tvivel är att det smakar apa och är en känd magdödare. Att kämpa med en trilskande mage är ju det sista man behöver när man ska springa 30 km terräng! Därför slår man sig lite på brösten från Lidingö när man skriver på sin frågor och svar:
Q: Vad är det för sportdryck i år(2012) och innehåller det aspartam?
A: Det är Powerade. Pulverblandningen som blandas ut med vatten innehåller inte något aspartam.

Det man glömde berätta är att man bara bytt ut aspratamet mot acesulfam K och sukralos. Sukralos är ett sötningsmedel som framställs genom att man tillsätter kloratomer till vanligt socker vilket gör att kroppen inte bryter ner det. Det passerar alltså kroppen opåverkat och ger därför inga kalorier. Om miljöeffekterna av att släppa ut en massa svårnedbrytbara ämnen kan man t.ex. läsa på Naturvårdsverkets hemsida. Acesulfam K är ett annan syntetiskt sötningsmedel utan kalorier som ger en bitter eftersmak och därför oftast kombineras med andra sötningsmedel (som i det här fallet sukralos). Förutom det här innehåller Powerade aromer, två olika stabiliseringsmedel och ett färgämne. Det är lätt att man glömmer bort att syftet med sportdrycken är att tillföra energi under loppet! I min värld känns det helt bisarrt att söta en energidryck med kolorifria sötningsmedel; det är ju kalorierna man vill åt!

Trots vetskapen om att Powerade är skit så bestämde jag mig för att testa den under mitt senaste långpass. Den innehåller ju trots allt en hel del energi också och den är ju det enda alternativet om man inte vill släpa med sig egen sportdryck på Lidingöloppet. Två flaskor Powerade Mountain Blast inhandlades och hälldes alltså i vätskebältet igår. Första intrycket var att det påminde mer än lite om Ajax.

Lika som bär!

När jag sedan tog min första sipp efter ett par kilometer kunde jag också konstatera att det verkligen smakar skit. Mountain Blast, vad är det för jävla smak egentligen? Sött, sliskigt och unket på en och samma gång. I början fick jag verkligen tvinga i mig det, men man vande sig efterhand och när kroppen började skrika efter energi efter 20 kilometer funkade det helt ok att trycka i sig lite av det blåa. Testpasset blev 25 kilometer i Skrylleterräng och både energimässigt och magmässigt funkade drycken ok. Snittade 5.33 utan att på något sätt gå på max, så det kändes som ett perfekt genrep inför Lidingö. Lite tråkigt bara att det är just efter 25 kilometer som Abborren kommer, jag var ju inte direkt sugen på en kilometerlång, brant backe när jag kom i mål. När det gäller Powerade antar jag att det bara är att dricka skiten på Lidingöloppet, men först ska jag maila dem och fråga om det inte är läge att ta tillbaka Enervit som sportdryck. Den har både högre energiinnehåll och är fritt från det mesta av den skit som Powerade innehåller.

Otrolig effekt av tröskelpass

För fyra veckor sedan introducerade jag tröskelträning i mitt program och jag måste säga att jag är grymt imponerad av effekten! Jag kör helt på känsla när jag springer dem och försöker ligga på en jämn och hög, men inte alltför hög ansträngning. Som att köra på fyrans växel med bilen ungefär. Det ska inte kännas någon mjölksyra i benen, då går det för fort och andningen ska kännas kontrollerad. Första passet jag körde var 9,7 km i 4:37-tempo, sedan har jag gått via 4:36 och 4:29 till 4:24 vid det senaste passet. Det känns som en helt overklig förbättring! Med några veckors träning till innan Amsterdam känns det ju inte orimligt att ha en tröskelfart under 4:20, vilket ger en ordentlig marginal till den tänkta mara-farten. 5:20 ger ju t.ex. 3.45 på maran vilket är fem minuter snabbare än min tid i Stockholm för 2 år sedan.

Äntligen ett pers!

Efter en lugn och skön vecka kickstartade jag veckan med ett långt långpass i måndags. Jag har skissat lite på tiden fram till Amsterdam och inser att det inte finns så mycket tid kvar, så nu gäller det att ta till vara på varje pass. Därför bestämde jag att 28 kilometer skulle avverkas. Det blir i princip ett varv runt Lund och lite till, så jag tog min Ladugårdsmarksrunda och lade till en sväng ner till Värpinge och St. Lars. En fin runda blev det också, men bränslet tog slut nånstans i backen upp från Höje å och jag väggade rejält. Fick t.o.m. ringa efter skjuts hem när jag insåg att de sista tre kilomterna skulle ta väldigt lång tid att avverka. Ungefär såhär kändes det:



Kroppen repade sig dock snabbt och på onsdagen var jag ute och körde tröskelpass i Skrylle. Den här gången 5 km och det gick betydligt fortare än för två veckor sedan. 4.29 i snitt på den jobbigaste delen av Skryllemilen känns helt ok.

I lördags avslutades veckan med en halvmara i Veberöd. Det var en rätt ok bana, kanske lite enformig på sina ställen, men det stora problemet var motvinden sista halvmilen. Den var ganska knäckande och som tur var hade jag inte gått på så hårt första 15 km. Fick i alla fall 1.40.41 i mål och det var väl egentligen bara sista fyra kilometerna som var riktigt ansträngande. Höll länge 4.40-tempo, d.v.s. betydligt snabbare än mitt tänkta Lidingö/marathontempo. Det var också halvmarapers med över en kvart eftersom jag inte testat sträckan sedan 2009 då jag i princip helt otränad försökte mig på Göteborgsvarvet. Det var en betydligt mer behaglig upplevelse den här gången!

Veckan som kommer ska åtminstone innehålla ett långpass och ett fartpass. Långpasset har jag tänkt att det ska bli det längsta inför Amsterdam, så det blir till att bita ihop rejält. Den här gången ska jag i alla fall se till att ha med mig lite energi så kanske jag kan lura väggen.

Hässleholmsloppet - tufft kvalitetspass

I söndags avslutades den tredje tuffa träningsveckan med Hässleholmsloppet. Jag hade på förhand bestämt mig för att inte riktigt köra järnet eftersom det varit hård träning under en period och målet är ju inte att få en fin tid här utan i Amsterdam. Men som ett bra kvalitetspass funkade loppet perfekt. Banan var riktigt jobbig med en rejäl stigning de första kilometerna. Sedan gick loppet på stigar och grusvägar i vacker skogsterräng, men underlaget gjorde det svårt att springa riktigt fort. Man fick lägga mycket energi på var man satte sina fötter. Efter en öppning på 24 minuter på första halvan ökade jag tempot på slutet och med en riktigt vass avslutning; 3.10 på den förmodligen lite för korta sistakilometern fick jag en sluttid på 45.56. Kanske lite långsammare än förväntat, men som sagt, banan var inte lättsprungen. Att det blev första segern för året i Uv-GP var också gött och att jag sedan vann pris i utlottningen gjorde ju inte saken sämre. En riktigt trevlig dag i löparspåret helt enkelt.

Så här glad blir man när man vinner en deltävling i Uv-GP och dessutom får fyra lyxiga kvalitetsölglas med sig hem

Nu blir det lugn vecka utan kvalitetspass och jag ska till och med unna mig en massage för att försöka få bukt med mina lite krånglande vader. Nästa träningsperiod blir den sista riktiga treveckorsperioden innan Amsterdam och om jag kan klara att genomföra den på ett bra sätt tycker jag nog att jag är hyfsat förberedd för ett marathon.