Skåneleden i Skrylle

Var på plats tidigt i Skrylle i lördags för att hinna med ett långpass innan vi, ironiskt nog, skulle åka till några vänners föräldrar för att barnen skulle få se de nyutsläppta kalvarna på deras gård. Väl där kan man lugnt säga att jag var rätt trött på kor. Jag bestämde mig för att försöka mig på Skåneledens rundtur från Skrylle, en runda som jag testat ett par gånger tidigare, men vad jag kan minnas aldrig slutfört. Ett par gånger har jag sprungit fel och minst en gång har jag blivit stoppad av kor. Den gången var det min medlöpare som tog beslutet att inte trotsa urtidskossorna som låg på lur precis där vi skulle springa. Den här gången började det bra, jag hittade leden direkt och drog iväg i lagom tempo, solen stekte och jag hade laddat upp med riktigt skön musik i lurarna. Efter ett par kilometer sprang jag förbi en kille som såg riktigt uvig ut, men jag funderade inte så mycket mer på det då. Efter ytterligare några kilometer, när jag lämnat Skrylles trygga motionsslinga långt bakom mig kom den första föraningen om hur det här passet skulle arta sig; en stege över ett stängsel och in i en hage.

Här ska vi in!

Första hagen var tom, men i den andra hagen stod ett stort gäng kossor och tittade nyfiket på mig när jag hoppade över staketet. En försiktig liten lov för att hålla tryggt avstånd ledde till några atletiska hopp över ett par björnbärssnår och den tid jag förlorade på detta lilla äventyr gjorde att den uviga mannen från Skrylle nu dök upp framför mig. Han skydde minsann inte korna utan joggade fräckt längs leden precis vid kossorna. Ut ur hagen, över en väg och in i nästa hage. Där stod fyra rejäla urtidskossor och glodde precis vid stegen. Uv-mannen tvekade inte en sekund utan hoppade in till dem och sprang vidare. Respekt! Själv tog jag 90 grader höger, sprang hundra meter längs staketet och sedan upp i skogen där hagen tog slut. Snårigt och jävligt var det här, men garanterat kofritt. Efter en kilometer eller så kom jag ut på leden igen. Men nu skulle det ta åtskilliga kilometer innan jag åter kom ikapp uv-mannen. I nästa hage gjorde både han och jag ett klokt vägval och sprang upp på åsryggen för att få fri sikt över fienden på båda sidor. Och en fantastisk utsikt över landskapet på köpet. Dagens bästa kanske? När jag väl sprang förbi honom kommenterade jag att jag sett honom hoppa rakt in till kossorna och att jag var imponerad, men han verkade inte tycka det var en bravad. Tänkte för mig själv att han förmodligen aldrig blivit jagad av en arg ko. Kanske såg han heller inte den här skylten vid ingången till en av hagarna?

Tack för informationen, men jag måste nog springa igenom i alla fall...

Resten av morgonen bjöd på rent fantastisk löpning genom bokskogarna. Benen kändes pigga och backarna upp mot Skrylle var inte så besvärande. Totalt en bit över 15 kilometer, som tog en och en halv timme inklusive kotittning, fotostopp och ett par utsiktsstopp. Dagen kan väl sammanfattas som Skåneledslöpning när den är som bäst och som sämst. Men det blir fler turer framöver, det är ju rätt mycket roligare än cykelvägarna på Östra Torn!

Så här kan Skåneleden var när den är på sitt allta bästa humör!

Symboliskt långpass

Förra året gav jag mig på att springa St.Hans Extreme bara fyra dagar efter Köpenhamns marathon. Denna fantastiska dumhet gjorde att jag varit mer eller mindre skadad i foten i nära ett år. Därför kändes det extra skönt att kunna köra ett riktigt bra långpass samma dag som årets drabbning på St.Hans. Jag hade övervägt att starta i SHE även i år, men den här gången fick förnuftet råda. Löpningen blev istället ett härligt kvällspass över Hardeberga, vidare till Assarhusa och hem via spåret. Förutom att jag lyckades springa vilse i världens kanske minsta skog gick passet riktigt bra. De sista kilometerna i 4:30 tempo helt utan problem och inga känningar i foten. Ett par veckor till ska jag hålla mig till två löppass i veckan, sen tänker jag att det borde gå att köra tre pass. Det hade varit skönt att kunna konstatera att foten är frisk, men jag är nog inte riktigt där än. Rehaben är kanske mer prehab nu, men jag fortsätter köra den ett tag till för säkerhets skull.

Lyckligt ovetande om att jag är på väg att paja foten i förra årets St.Hans Extreme

Kan också konstatera att jag ligger riktigt sunkigt till i årets Uv-GP. Det har ju bara blivit två tävlingar i vår; Skrylle och Lundaloppet. Stort utrymme för förbättringar alltså och siktet är inställt på startlinjen i Hörby Marknadslopp den 4:e juli

Säsongsdebut för Columbus

Idag körde jag årets första cykeltur med Columbus. Tyvärr blev det lite stressigt eftersom jag var tvungen att skruva på mina andra klossar på skorna och skruv#%&¤¤ inte ville fästa. Till sist fick jag i alla fall dit fem av sex skruvar och det får man väl vara nöjd med! Turen blev Hardebergaspåret till Sandby och sen till Hällestad och Dalby. Vägen mellan Sandby och Hällestad är verkligen en pärla; smal, krokig och lite trafik. Från Dalby och hem är det hur trist som helst, men om man tar vägen via Dalby Söderskog slipper man i alla fall köra hela vägen på världens kanske tråkigaste cykelväg. Nära tre mil blev rundan och snitthastigheten nästan 31 km/h. Det får väl vara ok för en premiärtur. Till nästa gång ska jag se till att ha batterier i cykeldatorn också!

Dagens kalorikompenstation gjordes först med muffins och sedan för att vara på säkra sidan med chokladkaka. Det är ju viktigt att fylla på depåerna när man tränar!

Columbus var som en kalv på grönbete på premiärrundan!

Euforisk kvällslöpning

Skulle egentligen på spinning idag men det fina vädret gjorde att jag ändrade planerna och stack till Skrylle för att springa istället. Bestämde mig för att springa en av mina absoluta favoritrundor; milspåret ut från Skrylle i tre kilometer sedan på gamla banvallen till Torna Hällestad och Skåneleden tillbaka upp till Skrylle. Det blev lite längre än jag tänkt mig, men Torna Hällestad visade sig verkligen från sin bästa sida i kvällsolen. Ganska mycket motsatt känsla mot i lördags. Fast nästan lika folktomt, i alla fall längs Skåneleden.
Bort från milspåret och in på den här grusvägen

Skåneleden mellan Hällestad och Skrylle

Här hade jag ätit min matsäck om jag haft med någon

Det blev 13 kilometer och backarna upp mot Skrylle var extremt jobbiga. Det är fascinerande hur kroppen glömmer bort hur man springer långt. Men det fina i kråksången är att den snabbt brukar lära sig också och nästa vecka har jag än känsla av att det kommer att vara fräscha ben i åtminstone 12 kilometer.

Postapokalyptisk morgonlöpning

I filmen 28 dagar senare vaknar en man på ett sjukhus och vandrar ut i ett helt tomt London. Scenerna när han vandrar längs de öde gatorna tycker jag är helt fantastiska.
En perfekt postapokalyptisk filmscen

Lite samma känsla var det på min morgonlöpning idag. Vädret var grått och blåsigt och längs de tomma cykelvägarna på Östra Torn började jag fundera på om det kanske gått fram en zombieräd, en pestepedimi eller något annat apokalyptiskt element från en Hollywood film. Efter ett par kilometer kom jag fram till en lekplats. Typiskt tecken på postapokalyps: Gungor som blåser i vinden. Kusligt. Gungor som blåser i vinden ger kalla kårar

Löpningen gick fint förresten, körde på en hel timme och kom lite mer än 11 kilometer. Skönt att dra ner lite på tempot efter Lundalopp och intervallträning. Efter Lundaloppet tror jag att jag bestämde att två veckor utan löpning var nog vad kroppen behövde nu. Då känns det skönt att jag är uppe i 20 kilometer sedan dess.
Här drog zombierna fram
Postapokalyptiskt gatukök
Sista gästen har checkat ut på det postapokalyptiska vandrarhemmet

Lundalopp och gubbavad

Veckan innan Lundaloppet ville jag ge kroppen chansen att känna på lite kvalitetsträning. Det har ju blivit extremt lite av den varan under våren p.g.a. foten. Jag bestämde mig för att köra mitt favoritpass 4x1000 och tänkte att om jag kan hålla fyraminuterstempo där finns det nog förutsättningar för ett snabbt Lundalopp. Och passet gick riktigt bra, tusingarna gick på 3:45, 50, 55, 50. Det kändes stumt i vaderna under de sista intervallerna, men absolut inte värre än att jag kunde köra på. Dagen efter kändes det också lite stelt, så döm om min förvåning när jag vaknade på måndagen och knappt kunde stödja på benet. En riktig gubbavad - konstigt bara att det tog två dagar för den att komma. På tisdagen kändes Lundaloppet avlägset, men det blev bättre och bättre under veckan och på fredag kväll bestämde jag mig för att springa. Förberedelserna blev ju inte riktigt som jag tänkt mig, men det kändes fint på uppvärmningen inför loppet. Jag bestämde mig för att inte rusa för hårt i början och öppnade på vettiga 3.55. Efter halva hade jag strax över 21 men vaden kändes stum och jag var orolig att den skulle krampa eller att det skulle hugga till rejält. Andra varvet blev därför lite försiktigt. Inte för att jag inte blev otroligt trött i alla fall, men kanske det gått att springa lite fortare i uppförsbacken vid Botan. I mål blev det strax över 43 minuter, men tyvärr lyckades arrangörerna mäta min officiella tid till 1.19.15. Pengarna tillbaka säger jag! Ontontont i vaden efteråt, men det verkar vara bra läkekött i den för idag blev det i alla fall en liten joggingrunda i kvällsregnet utan att det kändes. Så nu kanske det kan bli lite träning framöver!