Löpförbud

Fick mig en grundlig genomgång av foten hos sjukgymnasten i måndags. I ett slags gentlemen agreement låtsades han som om han inte kom ihåg mig och jag nämnde inget om Göteborgsvarvet. Han kunde inte ge något riktigt klart besked, men konstaterade att foten både var orörlig och svag, så nu blir det till att jobba lite med rehab ett par veckor för att se om det kan hjälpa. Även om det hade varit gött att komma igång med maraträningen är det ju verkligen ingen panik än, så jag ska försöka hålla mig borta från löpningen. Monterade upp trainern i uterummet i tisdags och lite innefotboll under tiden kan väl inte skada?

Säsongsavslutning i gruvan

Så var det dax för det älskade och fruktade Äspöloppet. 3,5 km löpning med 450 meters höjdskillnad, det suger i vaderna! Årets lopp blev trots allt en ganska kontrollerad resa mot ljuset i tunneln. Det var först sista kilometern som jag verkligen gick på rött och det var inga problem att hålla ihop det. Tiden blev inte så mycket att jubla över, 26:17 är mer än två minuter från min bästa notering i loppet, men två sekunder snabbare än förra året då jag egentligen var i ganska bra form kändes som en skön avslutning på en säsong som annars mest bjudit på besvikelser. Nu blir det till att ladda batterierna inför vinterträningen.

Finputsning på uppförslöpningen

Förra veckan blev det bara ett löppass, men å andra sidan blev det ett svettigt kvalitetspass på St.Hans. Och uppförslöpning är temat även denna veckan eftersom Äspöloppet står på programmet på lördag. Det är alltid en riktig utmaning att springa i tunneln. 3.5 kilometer i brant uppförsbacke i en ganska ruggig miljö kan knäcka en och det gäller att inte rusa på för mycket i början. Kul ska det bli i alla fall och jag hoppas att kunna matcha förra årets tid, då jag hade en ganska jobbig resa, speciellt andra halvan av loppet. Annars väntar jag på att någon ska arrangera ett lopp i utförslöpning för det är där jag har min starka sida. Det kanske låter självklart, alla är ju bättre utför, men även utförslöpning är en konst och här plockar jag massvis med placeringar i de terränglopp jag är med. Kanske för att ingen tränar på utförslöpning?

Tjurar och terränggående skor

Löpningen går verkligen på sparlåga just nu av flera anledningar, men igår kom det ett paket från wiggle och jag kunde ju inte motstå att sticka ut och prova mina nya skor på lunchen. Tyvärr har jag inte mycket till terräng runt jobbet, så det blev en niokilometersrunda där säkert sju gick på asfalt. Där kändes skorna lite stumma och otympliga, men när jag väl lyckades hitta lite obanad löpning kändes de riktigt bra. Det blev bl.a. en tur upp till tjurarna och i det fina vädret var det verkligen superhärligt. Äspöloppet som också blir grande finale i årets löptävlande närmar sig skrämmande snabbt och jag har väl sällan varit så dåligt förberedd som i år, men några pass på Romeleåsen de sista veckorna kanske kan funka som en snabbfix. Efter Äspö är det dax att lägga upp träningen inför vintern. Jag tänkte använda Szalkais 3:30-program inför Stockholm som bas, men mer om det när det drar ihop sig.

Vinter? Bring it on!

Nu har jag rustat mig för regn och rusk i vinter! En rolig grej med löpning är ju att man egentligen inte behöver några prylar alls, men ändå finns det så mycket kul att handla! De här ska bli mina älsklingar när jag springer obanade långpass på Skåneleden. Undrar bara hur kossorna reagerar på den arga röda färgen. Tomato heter den tydligen. Halva priset på Wiggle jämfört med Intersport. Känns ok tycker jag.

Ett besök att inte se fram emot

Idag fick jag äntligen tummen loss och bokade en tid hos sjukgymnasten för min fot. Den har ju plågat mig mer eller mindre ett halvår, så det är väl dax att ta tag i det hela. För att lägga till lite extra krydda till det hela bokade jag in mig hos Stefan, som så föredömligt fixade mitt knä för två år sedan. Han lade upp ett finfint träningsprogram och jag rehabtränade flitigt i nästan två månader. När jag var på återbesök tyckte han att det såg bra ut och att jag kanske inom en månad kunde börja med att varva 2 minuter jogg med 2 minuter löpning i några kilometer. Två dagar senare sprang jag Göteborgsvarvet och sen skämdes jag så mycket att jag inte vågade boka något nytt återbesök. Men nu ska vi alltså ses igen, undrar om han minns mig?

Det blev i alla fall sju kilometer i eftermiddags. Att gå hem tidigt från jobbet och dra direkt ut i löpspåret är så sjukt skönt. Synd att man inte kan göra det varje dag!

Att springa i marafart

Det blev en kort runda igår och jag har så svårt att hålla nere farten när jag vet att jag bara ska köra fem kilometer. Men igår övertygade jag mig själv att det kunde vara bra att försöka hitta marafarten redan nu. När jag tränade friidrott hade jag en tokig förmåga att hitta rätt tempo på mina intervaller. Stod det i programmet att en sexhundring skulle gå på två minuter så träffade jag oftast med ett par sekunders marginal. Och se, en talang som finns kvar: när jag stannade efter fem kilometer igår stod klockan på 25.02. Min tanke är att jag ska försöka springa mer pass i 5:00-tempo inför nästa år. Inte minst i slutet av ett långpass kan det nog vara nyttigt att känna lite på marafarten.

Sargade fötter och hundratals studenter

En ömmande fotled och ett jobb som tagit all vaken tid den senaste veckan har gjort att träningen helt fått ligga nere. Man kanske kan tycka att det var bra tajming att det hände samtidigt, men å andra sidan hade det inte varit så dumt att sticka ut på en liten löprunda när jobbstressen var som värst. Det brukar alltid hjälpa och jag vet inte hur många bra jobb-idéer jag har fått i löpspåret genom åren. Förhoppningsvis lugnar jobbet ner sig nu och jag funderar på att tejpa foten när jag springer framöver för att avlasta medan jag bygger upp styrka och rörlighet igen. Kanske en runda senare idag, när dimman lättat?

Fredagsmys

Idag kände jag att det var dax för lite fart och kvalitet. Från början tänkte jag sticka till St. Hans och köra lite backe, men det blev ändrade planer och jag hamnade i Skrylle istället. Insåg att det var riktigt länge sedan jag körde snabbdistans, så därför föll valet på det. Jag har en fin 5 km slinga uppmätt där sedan tidigare och efter en lugn kilometer bar det iväg. Pigga ben, minst sagt, och efter första kilometern som är ganska svårlöpt genom skogen stod klockan på 3:45. Skit också, det var lite snabbt det och visst fick jag betala. När jag kom till stigningen vid Billebjer som är brant och jobbig även när man slöspringer gick jag verkligen på rött och de sista två kilometerna blev ganska värdelösa. Man kan tycka att jag borde veta bättre, det är ju inte första gången det händer. Nästa gång jag springer snabbdistans får det bli med handbromsen i första kilometern! Fin skogslöpning var det i alla fall.



Och kossorna var snälla. Och bakom ett stadigt staket!

Yddingen nästa

När min löparmotivation var som lägst i slutet av sommaren bestämde jag mig för att göra comeback i fotbollslaget istället. Det blev två roliga träningsmånader, men efter lördagens match måste jag kanske konstatera att kroppen tar otroligt mycket stryk. Min rygg värker som aldrig förr och vid något tillfälle var jag tvungen att tejpa båda fotlederna för att kunna vara med och spela. Inte för att inte löpningen sliter, men så länge man håller sig borta från de värsta långpassen eller de tuffaste fartpassen brukar det kännas helt ok att stiga upp dagen efter. Nu är i alla fall motivationen att springa tillbaka och idag lyckades jag få in en härlig runda i eftermiddagssolen(!). Visserligen bara sex kilometer, men trots att ryggen kändes allt annat än bra flöt det på i 4.50-tempo utan ansträngning. Skönt. Nu blickar jag fram emot Yddingen om 10 dagar. Det ska bli kul att köra ett maxlopp igen och jag hoppas kunna matcha min tid från 2010 (56:34), trots att träningen varit sparsam sista tiden. Ett par pass till ska jag väl kunna klämma in innan dess.

Det börjar här och nu

Jag ska springa Boston Marathon. För att det är världens äldsta marathon, för att det lär vara ett otroligt fint lopp och för att det verkar nästan omöjligt för mig att kvala in. Kvalgränsen för min åldersklass låg inför 2012 års upplaga på 3.15, men har nu spetsats till ytterligare till 3.10, eftersom de 20 000 platserna tog slut fortare än kvickt. Med tanke på att min snabbaste maratid är 3.50 från Stockholm 2010 så inser även jag att det kommer att krävas en tuff satsning för att nå målet. Men jag har en plan. 2012 ska jag springa på 3.30 och 2013 ska kvalgränsen klaras. Jag håller tummarna för att löparboomen inte flyttat kvalgränsen ytterligare nedåt till dess! Häng med på resan här på bloggen. I’m shipping up to Boston. 2014 dådå.