Sista långpasset för den här gången

Som vanligt hade jag sjukt svårt att bestämma mig var och hur dagens långpass skulle genomföras, men den något oväntade högsommarvärmen gjorde att jag bestämde mig för att söka skydd från den stekande solen i Skrylleskogen. Tänkte mig att två varv på milen kunde vara en bra genomkörare, både fysiskt och mentalt. Trots ganska hård träning de senaste veckorna kändes benen pigga och fina och jag flöt igenom första milen på lite över 51 minuter. Som vanligt smög sig tävlingsdjävulen i mig och jag bestämde att andra milen "i alla fall inte skulle gå långsammare". Det blev en ganska svettig och flåsig andramil, men klockan stannade på strax över 50 utan att jag tog ut mig totalt. Riktigt gött! Skryllemilen är kontrollmätt till 9.73, så det gav en snittfart på 5.13 på nästan två mil kuperad löpning. Det är jag riktigt nöjd med! Nöjd är jag också med mina nya Nike Pegasus för 600 spänn från Wiggle. Bästa köpet på länge och de kommer med största säkerhet att få göra mig sällskap till Amsterdam (bara 53 dagar kvar!).

Mina nya löparkompisar, Nike Pegasus. Observera det karaktäristiska våffelmönstret på undersidan.

På lördag väntar Hässleholmsloppet, ett 10k-lopp som ingår i uv-GP. Jag tänker att jag ska försöka hålla mig i skinnet och springa det som ett tröskelpass. I alla fall de första 7-8 kilometerna. Sen väntar en skön lätt-vecka. Då ska jag cykla, dega och äta glass. Nästa treveckorsperiod innehåller en halvmara och kulminerar med Lidingöloppet, så det är bäst att se till att batterierna är laddade!

Tröskelpass - en saknad pusselbit?

Idag körde jag Skryllemilen i tröskelfart. Det är betydligt fortare än jag brukar springa. De som vet säger att det ska motsvara den fart som man orkar hålla i en timme eller mellan 15 och 30 sekunder långsammare än maxfarten på milen. I mitt fall skulle det ge någonstans strax över 4:30 och det är verkligen inget tempo som jag snyter ur näven hur som helst nuförtiden. Men det är ändå betydligt långsammare än när jag försöker mig på tusenmetersintervaller som alltid slutar med att jag hamnar på 4-minuterstempo. Det man tränar där är väl snarare VO2-max, eller i mitt fall tränar man väl mest på att få gubbavad, men i alla fall. Tröskelträning ska tydligen göra underverk och enligt säkra källor på internet tränar de bästa maratonlöparna ungefär 15-20% av sin veckodos i just tröskelfart. Och är de någon man vill härma är det ju dem! Dagens pass gick i alla fall långt över all förväntan. Efter en ganska försiktig öppningskilometer (4:44) matade jag på med kilometertider mellan 4:42 och 4:06 ända tills backarna började på allvar. Kilometer 8 och 9 gick som vanligt långsammare, men när jag väl kom upp för Boks backe hade jag både pigga ben och någorlunda normal andhämtning och kunde avsluta med flaggan i topp. Lite komiskt var det att sluttiden blev exakt samma som på Skrylleloppet i april. Då föll jag ihop i en flämtande hög vid målgången, idag promenerade jag bort till bilen, drack lite vatten, stretchade och körde hem.

Golbanor, golfbanor, överallt är golfbanor

Det finns två saker (ok, tre; den tredje är kor) som jag tycker väldigt illa om när jag springer långpass på Skåneleden: dålig skyltning och golfbanor. Golfare hänvisar ofta till hur vackert det är att spela ute i naturen. Natur-schmatur säger jag. Alla golfbanor är lika fula och onuturliga! Igår fick jag en överdos av både golfbanor och dålig skyltning! Hade lite svårt att bestämma mig var jag skulle springa, så jag åkte till Torup för att ta två varv på milspåret. Väl där ångrade jag mig och tog Skåneleden in mot Malmö och Bulltofta istället. I min enfald tänkte jag att det inte skulle vara några problem att klara den utan karta. Redan vid starten blev jag konfunderad eftersom slingan inte ansluter till Nord-Sydleden utan börjar ett par hundra meter bort. Märkligt. Första biten är samma sträcka som man springer på Yddingeloppet, en skogsväg förbi slottet och in i skogen. Efter ett tag kommer man ut till dagens första irritationsmoment: PGA-golfbanan. Eftersom jag var tidigt ute i spåret hade golfarna inte vaknat till liv än. Däremot var det full aktivitet på vaktmästarna som körde med stora sopmaskiner på greenerna. Sopa gräs? Golfare är knepiga.

PGA-banan vid Torup, ett lika naturligt inslag i landskapet som Yttre Ringen

Det var också vid golfbanan som skyltningen av leden började bli riktigt dålig. Vid ett tillfälle var jag helt övertygad om att jag lämnat leden, jag hade inte sett ett märke på över en kilometer och jag funderade på att springa tillbaka till Torup och ta milspåret trots allt, men då dök det plötsligt upp en liten skylt och jag kunde fortsätta. Väl inne i Bara var det en hel orgie i felspringningar innan jag till slut hittade ut på den cykelväg som leder hela vägen in till Malmö. Även om underlaget var asfalt och sträckningen skvallrade om att det var en gammal järnväg så var det en ganska trevlig bekantskap. Att den hette utfyktsstigen gjorde ju inte saken sämre.

Större delen av passet gick på Utflyktsstigen

Men säg den glädje som varar, efter några kilometer kom jag fram till Kvarnby GK, där man i alla fall varnade förbipasserande för den farliga sporten golf:

Varning för golf!

Visste inte att golfare hade sådan humor! Utflyktsstigen passerade över Yttre Ringen, förbi Kvarnby och Husie innan jag bestämde mig för att vända tillbaka ut mot Torup. Jag räknade då kallt med att hemvägen skulle bli betydligt kortare eftersom jag inte skulle behöva springa fel, men ack vad jag bedrog mig. Precis vid Torups slott, när ledens skyltning återigen var helt obefintlig gjorde jag ett felval och det gav nog tre-fyra extra kilometer. Nu hade jag oförskämt pigga ben, trots att rundan blev 25 km, så det gjorde inte så mycket. Den stora faran var att det började dyka upp skyltar mot Bokskogens GK. Jag är inte säker på att jag klarat av ytterligare en golfbana på samma runda!

Långpass från kyrka till kyrka

Jag var orolig att jag skulle bli sjuk efter Pre, men kroppen repade sig snabbt och jag bestämde mig för att försöka få in två långpass den här veckan i alla fall. Gårdagens löpning gick från Torna Hällestad kyrka via Skåneleden förbi Krankesjön och upp till Harlösa kyrka. Rundan, som blev strax över 19 kilometer, bjöd på riktigt härlig löpning och förutom de första kilometerna som går på en nästan helt igenväxt banvall är det lättlöpta grusvägar nästan hela vägen. Det stora undantaget är väl sista biten upp mot Harlösa kyrka som ligger magnifikt på en höjd norr om själva byn. Som vanligt får man sin belöning i form av en härlig utsikt när man klarat en jobbig backe och självklart får man stanna en stund, dricka lite vatten och njuta. Hemvägen mot Hällestad inleddes således med en nästan kilometerlång nerförbacke och väl nere hade jag bestämt att dagens snabbaste del av passet skulle göras. Från kilometer 11-17 snittade jag 5:00 och den snabbaste (4:41) var den 17:de. Efter det var det rejält mört i benen och de sista två kilometerna, som skulle vara nedjogg, blev väldigt, väldigt plågsamma. Som tur var hade Villes Lanthandel precis stängt när jag kom tillbaka till Hällestad, annars är jag säker på att det hade inhandlats en cocktail av Coca Cola och Gott & Blandat. Nu blir det vila och återhämtning till på lördag. Några bilder från dagens pass:

Start och mål vid kyrkan i Torna Hällestad

Atletmilen; passar ju bra för en atlet som jag!

Jepp, löpning är farlig verksamhet. Undrar vad de varnar för här, bäst jag springer in och kollar

En härlig gammal bro. Hoppas bara inte tåget kommer när jag är mitt på!

Jobbig klättring upp till kyrkan i Harlösa

Sjukt dåligt på Pre

Vilken besvikelse tävlingen i lördags blev! Förhållandena var fina, kroppen kändes lätt och snabb och jag var så sugen på det där perset. Första kilometern gick enligt planen strax under fyra och även andra flöt på hyfsat. Sen blev det jobbigt, men jag kämpade på och låg i alla fall under 12 efter 3 km. Sen var det som att kroppen förvandlades till gelé och jag var nära att ge upp med 1200 meter kvar. Som tur var hade jag ett betryggande avstånd till närmsta medtävlare och förhandlingen med mig själv slutade med att så länge han inte kom ikapp skulle jag fortsätta springa. I mål kom jag också på 20.27, nästan en minut sämre än vad jag hoppats på. I söndags när jag vaknade kände mig riktigt krasslig. Jag har därför två teorier, vi kan kalla dem a och b:

a) Jag hade något skit i kroppen och det var därför jag inte kunde prestera på den nivå som jag tänkt mig.

b) Jag blev så besviken på min insats att kroppen bestämde sig för att fejka en sjukdom för att trösta mig och få mig att tro på teori a.

Jag vet inte, men lutar lite åt teori b. Kroppen är lurig, men jag ska överlista den och tvinga den att springa snart igen. Hade tänkt köra två långpass denna veckan, men nu får jag nog ge mig till tåls till helgen. Då siktar jag på lite spännande skogslöpning, förhoppningsvis utan blodvite.

So far so good, här grillar jag Ola som fick släppa efter ett par kilometer

Pre Pre

Igår skulle jag springa en liten lätt runda för att hålla igång benen till på lördag, men efter en första kilometer strax under 5 minuter kunde jag inte kväva impulsen att köra ett progressivt snabbdistanspass istället. Kilometerna gick på 4.25, 4.17, 4.11 och 4.02 och det var utan alltför stor ansträngning. Visserligen är det skillnad att göra 5 sub4 kilometer i rad, men nog ska väl 5000-perset på 19.42 vara inom räckhåll på lördag! Senast jag satte ett pers var september 2010 på Lidingö, så det skulle verkligen inte vara en dag för tidigt!

Spring i benen

En lugn vecka gjorde verkligen susen för benen. I slutet på veckan klättrade jag på väggarna så löpsugen jag var och redan igår gav jag mig ut på ett långpass. Den här gången blev det hemifrån, så jag passade på att springa ut mot Vallkärra där de flesta av mina rundor från Sofiaparken passerade. Tanken var att jag skulle springa kenyanskt, men jag drog iväg i ett jädra tempo redan från början, så det fanns inte så mycket utrymme för ökningar. Det var en fantastiskt fin kväll och från tjurarna på Klosterängen bjöds jag för första gången utsikt ändå till Danmark! Förutom denna klättringen och St. Hans på slutet är det här en platt och lättlöpt runda; ganska kraftig kontrast mot mina långpass på senare tid. Och det gick verkligen undan också, med mina mått mätt, 19.2 km i 5.10 tempo. En riktigt bra genomkörare.

Jag loggar mina pass med telefonen och Endomondo och har länge tyckt att mina kilometertider blir långsamma. När jag sprang med Stigmar för några veckor sedan diffade våra sträckor med 300 meter på en mil och när jag mätte upp gårdagens runda på Google-maps blev den alltså 19.2. Telefonen ville bara att jag skulle ha sprungit 18.5 och den skillnader gör faktiskt 11 sekunder per kilometer. Det är ju rätt bra att veta när man kämpar på sina långpass och rösten i telefonen hävdar att man gjorde förra kilomtern på 5.40. När jag studerade kartbilden på Endomondo såg jag ju också att gps-datan är för dålig. Kolla bara min fyllelöpning här:
Snedda över staket, vingla över Norra ringen och rakt över Victoriastadion?

Abstinensen förra veckan gjorde också att jag hals över huvud bestämde mig för att köpa Stigmars startplats i Lidingöloppet. För första gången ska jag också testa konststycket att inte övernatta i Stockholm. Hotell känns för dyrt och gympasalen på Lidingö är ju inte någon höjdare, speciellt om man inte har sällskap så nu blir det morgonflyg och det vanliga tåget hem. Tight schema, men det ska gå om löpningen bara fungerar någorlunda. Loppet är bara tre veckor innan Amsterdam, så det får fungera som ett riktigt kvalitetslångpass. Tänker jag så kanske jag kan ha lite krafter kvar när jag kommer till Abborren den här gången.

På lördag ska det springas 5000 meter på bana. Pre 5k Tartan Challenge är deltävling i årets rekorddramatiska uv-GP. Än så länge ligger jag bara på fjärde plats, men det är för tidigt att räkna ut gamla uvar innan augusti månad ens är slut.

Tre (ganska) tunga veckor är över

Jag har alltid varit dålig på att periodisera min träning och lägga in lugna veckor mellan varven. Känns det bra brukar jag bara köra på, men nu tänker jag att var fjärde vecka ska vara lite lugnare. Nu har jag kört bra i tre veckor, först långpassen på Öland, sen långpass och tävling uppför Hallandsåsen förra veckan. Denna veckan avslutades med ett nytt långpass; den här gången 20,7 km på Skåneleden. Som vanligt när jag är ute och härjar på leden var det höga berg och djupa dalar, inte bara rent topografiskt utan också upplevelsemässigt. Jag parkerade bilen i Dörröd och började att ge mig av västerut. Planen var att springa upp till Kullatorpet, där jag var och passerade på en annan del av leden förra veckan. Redan efter ett par kilometer, vid vindskyddet i Bilarp, sprang jag bort mig från leden och det tog ett tag att hitta tillbaka. Skyltningen just vid vindskydd och vattenhål brukar vara lite lurig och det är inte första gången jag irrat in i skogen vid ett sådant. Efter en liten omväg bjöds jag på superfin löpning genom skogen upp till Kullatorpet. Benen kändes pigga och fina vid vändningen och det gick ovanligt problemfritt även på väg tillbaka till bilen.

Finfin Skåneled från Dörröd till Kullatorpet

Lite påfyllning av vätska vid bilen och sedan bar det av österut. Det blev en bit landsvägslöpning innan det blev grusväg upp till Romeleåsens golfklubb. Senast jag var där var när jag tränade längdskidor inför Vasaloppet för några år sedan. Det var kul att se de här omgivningarna utan snö och is. Direkt efter golfklubben stack leden uppför åsen i en superbrant sluttning. Det blev mer klättring än löpning, men det var mödan värt. Väl uppe på toppen fick man känslan av att vara på Skånes högsta punkt. Man såg verkligen hur långt som helst på alla håll. Det var stor kontrast mot anti-utsikten från Romeleklint förra veckan!

Den utsikten var värd en jobbig klättring!

Ett par kilometer längre österut passerades kommungränsen till Sjöbo (den var utmärkt med en skylt!) och det märktes på ledens kvalitet. Slyigt, geggigt, trångt och jävligt. En av de absolut sämsta sträckorna jag någonsin sprungit på leden. Säkert en hel kilometer var leden intryckt mellan en gärdsgård och ett rostigt staket. Inte någon naturupplevelse precis.

Vandra i naturen! Kom till Sjöbo!

Till Sjöbos försvar ska man kanske nämna att det sista biten på dagens äventyr bjöd på en fin grusväg längs böljande fält. En riktig Skåneledslöpning kan dock inte avgöras utan en mindre olycka. Därför var jag tvungen att springa in med näsan i en nedhängande gren så att blodet flödade. Min kloka fru har frågat mig varför jag ger mig ut på de här tokiga rundorna, men spänningen är väl halva nöjet? Smällen på näsan var inte värre än att jag kunde trycka på med ett par 5.00 kilometer på slutet. Snabbt gick det också till Konsum i Veberöd där en lätt blodig kille sågs handla Coca Cola och Gott & Blandat. Nu blir det nice med en lätt vecka!