Andra halvan i Amsterdam blev en mardröm

Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt att det skulle gå...

Finslipningen av formen inför maran gick ungefär enligt planen. 10 dagar innan loppet sprang jag sista långpasset. Jag sprang samma runda inför Köpenhamn ifjol, men den här gången gick det 17 minuter snabbare! Med en snabb bana i Amsterdam tänkte jag därför att 3.40 skulle vara en helt rimlig målsättning. Planen höll fint upp till halvmarapasseringen på 1.50.24, men efter 25 kilometer tackade benen för sig och sista 17 var nog det mest plågsamma jag någonsin gjort när det gäller löpning. Krampande lår och tunga fötter kompletterades med en stor blåsa som sprack under foten med fem kilometer kvar. I mål stannade klockan på 4.08.30 och besvikelsen över insatsen är helt klart större än känslan av att ha klarat ett marathon. Hur går man vidare från det här? Det finns väl två strategier som jag vacklar mellan: 1) Att skita i att någonsin närma sig ett marathonlopp igen. Känslan efter loppet var verkligen "aldrig mer" och dagarna efter har gett ständiga påminnelser om hur illa kroppen tyckte om det. 2) Att dra lärdom av misstagen, träna hårdare och smartare och komma tillbaka och ta revansch.

När jag försöker se lite positivt på det hela tänker jag bara kunnat träna kontinuerligt i tre månader och innan dess haft ett nästan ett år långt uppehåll från löpningen. Det är kanske inte så konstigt att formen kan vara lite vacklande och sporadisk då. Oavsett vad som händer nu ser jag fram emot en vinter med mycket löpning som kan ge en bra grund inför nästa säsong. Om den innehåller marathon eller inte ska vi kanske låta vara osagt.

Lidingökrasch med blandade känslor

Lidingöloppet blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Känslan under loppet var att jag sprang två mil med handbromsen i och tog trots det slut i Grönstabacken med en mil kvar av loppet. En märklig känsla! Fram till abborrbacken vid 25 km gick det ändå hyfsat men sedan rasade kilometertiderna iväg och jag spurtade i mål grymt besviken på 2.46. Då hade sista milen tagit över en timme! Med lite perspektiv på det hela tänker jag såhär:

2.46 är mitt näst snabbaste Lidingölopp på fem försök. Upplägget på loppet var nästan kusligt identiskt mot rekordloppet 2010. Skillnaden var att jag sprang lite, lite snabbare i mörka skogen i år och sedan mycket långsammare de tre sista kilometerna. Jag tröstar mig med att 2010 gjorde jag 39.39 på Lundaloppet och 41.07 på Skrylleloppet, tider som jag inte var i närheten av i våras. Så formen är kanske inte så usel som det kändes under slutet av loppet i alla fall. Nu är det ju mindre än tre veckor till Amsterdam, så det finns inte så mycket mer än finslipningar att göra. Jag hoppas också att den platta banan på maran ska passa mig betydligt bättre än backarna på Lidingö.

Kul var det i alla fall att mitt upplägg att åka upp över dagen till Stockholm funkade fint. Jag var i god tid på plats innan loppet trots en lång, lång busskö i Ropsten och efter loppet kom jag iväg från ön innan busskön enligt rapporter växt ända bort till målområdet. Känslan är lite att loppet håller på att växa ur sin kostym fullständigt. Nu var det trångt i spåret hela varvet runt och promenaden upp till Koltorp liknade en mellandagsrea på MediaMarkt. I duscharna på Lidingövallen var det riktigt trångt, och då ska man tänka på att de allra flesta inte gått i mål när jag kom dit. Och en kall dusch efter tre mils terränglöpning var verkligen inte någon höjdare. Men de stora loppen behöver inte anstränga sig, folk kommer ju dit och springer i alla fall!

I och med Lidingöloppet avslutade jag också den tredje och sista av mina treveckorsperioder av hård träning inför Amsterdam. Nu blir det en vecka lugn och skön träning och sedan två veckor formtoppning innan allt det hårda jobbet förhoppningsvis ska resultera i en snabb och inte alltför obehaglig upplevelse i Amsterdam!