Kenyansk distans och tävlingspremiär

Förra helgen bjöd på årets överlägset bästa löpning, ett kenyanskt distanspass i Skrylle på strax över milen där jag för första gången i år kände på att springa med lite fart. Hur härligt som helst! Foten tyckte väl att det var sådär och protesterade lite dagen efter, men inte värre än att jag bestämde mig för att testa min tävlingsfart på Skrylleloppet i lördags. Det skulle visa sig bli ett smärtsamt test både psykiskt och fysiskt. Tiden 44.49 var väl ungefär vad jag kunde förvänta mig med de få träningsmil jag lyckats få i benen och backarna på slutet kändes brantare och längre än någonsin. Men både jag och foten verkar ha överlevt, så nu laddar jag för Lundaloppet om två veckor. Tanken är att hinna få in tre löppass innan, där i alla fall ett av dem ska vara i bra fart. Kryddat med lite spinning så ska nog Lundaloppet kunna bli en inte alltför oangenäm upplevelse. Förra årets tid; 43:03 borde inte vara helt omöjlig att slå.

2 mil för mycket?

Det blev två sköna löppass förra veckan. I onsdags blev det strax över 11 kilometer och trots att det blåste rejält höll jag hyfsat tempo och snittade 5.12. Bestämde sedan att jag skulle köra med Mike på påskaftons morgon. Hade jag inte bestämt det hade det nog aldrig blivit något, jag hade känning i vänster fot (också känd som "andra foten", alltså inte den skadade) och det snöade från sidan. 0,6 glada plusgrader var det ute men Mike var på g och då ville ju inte jag vika ner mig. Lite drygt 8 kilometer från Annehem och ut mot Vallkärra blev det och precis i slutet högg det till i höger lår. Gubbavad i låret typ. Nu verkar det inte vara så farligt med det, och idag var det upp på hästen igen. Eller i alla fall spinningcykeln. Det var tydligen många som ätit mycket påskgodis för det var knökfullt på passet. Siktar på ett löppass den här veckan för att inte gubbakroppen ska protestera alltför mycket. Skrylleloppet om två veckor känns inte längre som en superidé, men vi får väl se. På torsdag blir det In Flames på Vega. Fast gubbarna står ju längst bak med en iskall i näven.

"If your core is weak, nothing else can be strong"

Alla löpare känner väl egentligen till att man borde köra någon form av core-träning som komplement till löpningen. Själv har jag riktigt svårt att motivera att köra detta kontinuerligt, men de senaste veckorna har det i alla fall blivit ett pass i veckan. Jag har då kört programmet "Around the world" som jag hittade på en triathlonsida på nätet. Kul? Nej, inte sådär. Men man känner i alla fall att man lever och några av övningarna aktiverar muskler som man inte trodde fanns. Och så gillar jag de förklarande bilderna också, med midjekort triathlonlinne och allt. Testa själv, jag körde 20 av varje övning igår.

Det blev bara ett kort löppass förra helgen. Var lite rosslig i halsen och kroppen kändes rätt seg. Laddar för 12 kilometer imorgon, det ska bli riktigt gött.

Sen har du väl inte missat att säsong två har börjat? Winter is coming!