Säsongsavslutning i gruvan

Så var det dax för det älskade och fruktade Äspöloppet. 3,5 km löpning med 450 meters höjdskillnad, det suger i vaderna! Årets lopp blev trots allt en ganska kontrollerad resa mot ljuset i tunneln. Det var först sista kilometern som jag verkligen gick på rött och det var inga problem att hålla ihop det. Tiden blev inte så mycket att jubla över, 26:17 är mer än två minuter från min bästa notering i loppet, men två sekunder snabbare än förra året då jag egentligen var i ganska bra form kändes som en skön avslutning på en säsong som annars mest bjudit på besvikelser. Nu blir det till att ladda batterierna inför vinterträningen.

Finputsning på uppförslöpningen

Förra veckan blev det bara ett löppass, men å andra sidan blev det ett svettigt kvalitetspass på St.Hans. Och uppförslöpning är temat även denna veckan eftersom Äspöloppet står på programmet på lördag. Det är alltid en riktig utmaning att springa i tunneln. 3.5 kilometer i brant uppförsbacke i en ganska ruggig miljö kan knäcka en och det gäller att inte rusa på för mycket i början. Kul ska det bli i alla fall och jag hoppas att kunna matcha förra årets tid, då jag hade en ganska jobbig resa, speciellt andra halvan av loppet. Annars väntar jag på att någon ska arrangera ett lopp i utförslöpning för det är där jag har min starka sida. Det kanske låter självklart, alla är ju bättre utför, men även utförslöpning är en konst och här plockar jag massvis med placeringar i de terränglopp jag är med. Kanske för att ingen tränar på utförslöpning?

Tjurar och terränggående skor

Löpningen går verkligen på sparlåga just nu av flera anledningar, men igår kom det ett paket från wiggle och jag kunde ju inte motstå att sticka ut och prova mina nya skor på lunchen. Tyvärr har jag inte mycket till terräng runt jobbet, så det blev en niokilometersrunda där säkert sju gick på asfalt. Där kändes skorna lite stumma och otympliga, men när jag väl lyckades hitta lite obanad löpning kändes de riktigt bra. Det blev bl.a. en tur upp till tjurarna och i det fina vädret var det verkligen superhärligt. Äspöloppet som också blir grande finale i årets löptävlande närmar sig skrämmande snabbt och jag har väl sällan varit så dåligt förberedd som i år, men några pass på Romeleåsen de sista veckorna kanske kan funka som en snabbfix. Efter Äspö är det dax att lägga upp träningen inför vintern. Jag tänkte använda Szalkais 3:30-program inför Stockholm som bas, men mer om det när det drar ihop sig.

Vinter? Bring it on!

Nu har jag rustat mig för regn och rusk i vinter! En rolig grej med löpning är ju att man egentligen inte behöver några prylar alls, men ändå finns det så mycket kul att handla! De här ska bli mina älsklingar när jag springer obanade långpass på Skåneleden. Undrar bara hur kossorna reagerar på den arga röda färgen. Tomato heter den tydligen. Halva priset på Wiggle jämfört med Intersport. Känns ok tycker jag.

Ett besök att inte se fram emot

Idag fick jag äntligen tummen loss och bokade en tid hos sjukgymnasten för min fot. Den har ju plågat mig mer eller mindre ett halvår, så det är väl dax att ta tag i det hela. För att lägga till lite extra krydda till det hela bokade jag in mig hos Stefan, som så föredömligt fixade mitt knä för två år sedan. Han lade upp ett finfint träningsprogram och jag rehabtränade flitigt i nästan två månader. När jag var på återbesök tyckte han att det såg bra ut och att jag kanske inom en månad kunde börja med att varva 2 minuter jogg med 2 minuter löpning i några kilometer. Två dagar senare sprang jag Göteborgsvarvet och sen skämdes jag så mycket att jag inte vågade boka något nytt återbesök. Men nu ska vi alltså ses igen, undrar om han minns mig?

Det blev i alla fall sju kilometer i eftermiddags. Att gå hem tidigt från jobbet och dra direkt ut i löpspåret är så sjukt skönt. Synd att man inte kan göra det varje dag!