Jobbigt långpass i värmen

Det som skulle bli ett njutningsfullt långpass på Skåneleden från Romelestugan till Genarp förvandlades till en smärtsam upplevelse och en kamp mot de brutala backarna på vägen tillbaka. Jag har sprungit den här rundan ett par gånger innan och konstaterat att de dryga 19 kilometerna känns jobbigare för att det är väldigt kuperat och lite svårsprunget på sina ställen. Dessutom huserar Skånes argaste koflock i en hage strax söder om Björnstorp. Dagens snilleblixt blev därför att springa en annan väg upp till Romeleklint. Fördelen med denna är att den inte går genom just den hagen och därför kan anses som ko-säkrad. Nackdelen är att man måste ändå upp på toppen av klinten och att det faktiskt går att springa. Den andra rundan måste man mer eller mindre klättra upp för backen och då drar man inte på sig lika mycket mjölksyra. Nåväl, för att undvika den värsta värmen var jag i spåret vid niotiden, men solen stekte på bra redan från början. Och jag kunde väl inte veta att det skulle bli årets varmaste dag? Förutom en incident med ett hallonsnår och löpning i shorts gick det grymt bra i början. Flög upp för klinten och njöt av utsikten från kommunens högsta punkt. Är det inte fantastiskt, man ser ända till trädtopparna tio meter bort!

Fantastisk utsikt från kommunens högsta punkt!

Ner till Genarp gick det också bra, men en sträcka över ett kalhygge vid Kullatorpet gav en försmak av vad som komma skulle. Solen stod på, leden gick över en ganska elak backe och pulsen gick upp lite mer än vad den borde. Vid vändningen i Genarp kändes det dock fortfarande bra och jag trummade på med positiv känsla. Det skulle visa sig att den positiva känslan inte skulle få vara mer än ett par kilometer. I klättringen uppför det fruktade berget Järnhatten (i vanliga fall förmodligen en kulle) kom både blodsmaken och den första gångpausen. Den skulle följas av en svärande, joggande, frustande, hallonätande och något vinglande resa tillbaka upp mot Romelestugan. Jag brukar älska mina långpass i skogen, men det här var nog ett av de vidrigaste jag varit ute på. Nu slickar jag såren fram till på söndag. Då ska jag tydligen springa allt vad jag kan uppför en backe.

Undrar om Uno också brukar tugga fradga på väg upp mot Järnhatten

Semesterlöpning

Förra veckan var en vecka på resande fot, men självklart hade jag packat löparkläderna och lyckades få in tre pass och nästan fyra mils löpning. Det verkar som om vaden är helt bra nu, men jag aktar mig för alltför intensiv och snabb löpning än så länge. Första delen av semesterveckan tillbringades på Öland. Där blev det en finfin runda från Köpingsvik ner till Solliden och förbi Borgholms slott. En del av sträckan genom skogen gick på prinsessans Estelles promenad, men varken hon eller Daniel var ute just då.

Andra rundan var också en riktig höjdare. Den här gången sprang jag, som en riktigt orienterare, med kartan i ena handen rakt ut i okänd terräng. Det blev grusvägar, kostigar och genvägar genom skogen i totalt 15 kilometer. Det något ruggiga vädret gjorde att rundan kunde avslutas med ett dopp från en helt övergiven brygga i Köpingsvik. Under alla mina besök på Öland kan jag inte minnas att jag någonsin varit ensam i badviken - en lite udda känsla!

Några schyssta ölänningar hade fixat en matkontroll på en rätt öde plats

På väg ner mot havet för ett välförtjänt dopp



På vägen hem från Öland tog vi en liten (!) omväg kring Linköping (ligger det inte typ vid Kalmar?). Där gjorde vi studiebesök på den lokala Skryllegården, Vidingsjö, och testade milspåret. Magnus var med också, kolla vilken fin form han är i!

Magnus visar tydligt att det går bra nu!

Slingan var väl helt ok, inte så utmanande som i Skrylle, men med en liten fin sjö som man sprang förbi ett par gånger. Nu blir det fortsatt semester på hemmaplan och förhoppningsvis fortsatt milknarkande med välkomna avbrott för tävlingar i UV-GP.