Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt att det skulle gå...
Finslipningen av formen inför maran gick ungefär enligt planen. 10 dagar innan loppet sprang jag sista långpasset. Jag sprang samma runda inför Köpenhamn ifjol, men den här gången gick det 17 minuter snabbare! Med en snabb bana i Amsterdam tänkte jag därför att 3.40 skulle vara en helt rimlig målsättning. Planen höll fint upp till halvmarapasseringen på 1.50.24, men efter 25 kilometer tackade benen för sig och sista 17 var nog det mest plågsamma jag någonsin gjort när det gäller löpning. Krampande lår och tunga fötter kompletterades med en stor blåsa som sprack under foten med fem kilometer kvar. I mål stannade klockan på 4.08.30 och besvikelsen över insatsen är helt klart större än känslan av att ha klarat ett marathon. Hur går man vidare från det här? Det finns väl två strategier som jag vacklar mellan: 1) Att skita i att någonsin närma sig ett marathonlopp igen. Känslan efter loppet var verkligen "aldrig mer" och dagarna efter har gett ständiga påminnelser om hur illa kroppen tyckte om det. 2) Att dra lärdom av misstagen, träna hårdare och smartare och komma tillbaka och ta revansch.
När jag försöker se lite positivt på det hela tänker jag bara kunnat träna kontinuerligt i tre månader och innan dess haft ett nästan ett år långt uppehåll från löpningen. Det är kanske inte så konstigt att formen kan vara lite vacklande och sporadisk då. Oavsett vad som händer nu ser jag fram emot en vinter med mycket löpning som kan ge en bra grund inför nästa säsong. Om den innehåller marathon eller inte ska vi kanske låta vara osagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar