Just som löpningen började hitta tillbaka till en anständig nivå började vaderna trilskas igen. Först den ena på ett tröskelpass i Skrylle. Den skulle sedan ge mig ett rent helvete på Hörby marknadslopp och två veckors löpuppehåll. När jag sedan drog igång igen dröjde det bara en vecka innan den andra vaden gick sönder, den här gången långt nere vid hälsenan. Den här skulle visa sig lurigare och efter fyra veckor har jag nu försökt smyga igång löpningen försiktigt efter två misslyckade försök.
Under tiden har jag roat mig med cykling och lite styrketräning. Cyklingen har gått riktigt bra och jag har susat fram på vägarna runt Lund, med ett pass förra veckan med 33.7 km/h som snitthastighet som höjdpunkt. Mindre roligt är att jag lyckats få ont i ena foten av cyklingen i något som liknar plantar fasciit. Av alla obehagliga skador jag haft är detta den värsta! Nästan helt omöjlig att bli av med och plågsam dygnet runt. För att inte riskera något har jag inte cyklat på en vecka och kört fotmassage med tennisboll och tack och lov verkar det hjälpa. Förhoppningsvis är det bara en överansträngning och inte en inflammation i foten. Igår blev det i alla fall första löppasset på väldigt länge, ett pass som fått PT Stefan att nicka nöjt: 1 minut jogg, 30 sekunder promenad tio gånger. Inte ens mina glasvader kunde gå sönder av det, trots att jag glömde att jag skulle testa mina nyinköpta, svindyra kompressionsstrumpor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar