Jobbigt långpass i värmen

Det som skulle bli ett njutningsfullt långpass på Skåneleden från Romelestugan till Genarp förvandlades till en smärtsam upplevelse och en kamp mot de brutala backarna på vägen tillbaka. Jag har sprungit den här rundan ett par gånger innan och konstaterat att de dryga 19 kilometerna känns jobbigare för att det är väldigt kuperat och lite svårsprunget på sina ställen. Dessutom huserar Skånes argaste koflock i en hage strax söder om Björnstorp. Dagens snilleblixt blev därför att springa en annan väg upp till Romeleklint. Fördelen med denna är att den inte går genom just den hagen och därför kan anses som ko-säkrad. Nackdelen är att man måste ändå upp på toppen av klinten och att det faktiskt går att springa. Den andra rundan måste man mer eller mindre klättra upp för backen och då drar man inte på sig lika mycket mjölksyra. Nåväl, för att undvika den värsta värmen var jag i spåret vid niotiden, men solen stekte på bra redan från början. Och jag kunde väl inte veta att det skulle bli årets varmaste dag? Förutom en incident med ett hallonsnår och löpning i shorts gick det grymt bra i början. Flög upp för klinten och njöt av utsikten från kommunens högsta punkt. Är det inte fantastiskt, man ser ända till trädtopparna tio meter bort!

Fantastisk utsikt från kommunens högsta punkt!

Ner till Genarp gick det också bra, men en sträcka över ett kalhygge vid Kullatorpet gav en försmak av vad som komma skulle. Solen stod på, leden gick över en ganska elak backe och pulsen gick upp lite mer än vad den borde. Vid vändningen i Genarp kändes det dock fortfarande bra och jag trummade på med positiv känsla. Det skulle visa sig att den positiva känslan inte skulle få vara mer än ett par kilometer. I klättringen uppför det fruktade berget Järnhatten (i vanliga fall förmodligen en kulle) kom både blodsmaken och den första gångpausen. Den skulle följas av en svärande, joggande, frustande, hallonätande och något vinglande resa tillbaka upp mot Romelestugan. Jag brukar älska mina långpass i skogen, men det här var nog ett av de vidrigaste jag varit ute på. Nu slickar jag såren fram till på söndag. Då ska jag tydligen springa allt vad jag kan uppför en backe.

Undrar om Uno också brukar tugga fradga på väg upp mot Järnhatten