Min Powerade-utmaning

Lidingöloppet har återigen bestämt sig för att använda Powerade som sportdryck. För några år sedan var det ganska mycket debatt på olika löparforum kring detta val eftersom drycken då var sötad med aspartam. Effekten av aspartam är omstridd och även om jag tvivlar på att den skulle vara giftig och cancerframkallande som en del hävdar är det ställt bortom allt rimligt tvivel är att det smakar apa och är en känd magdödare. Att kämpa med en trilskande mage är ju det sista man behöver när man ska springa 30 km terräng! Därför slår man sig lite på brösten från Lidingö när man skriver på sin frågor och svar:
Q: Vad är det för sportdryck i år(2012) och innehåller det aspartam?
A: Det är Powerade. Pulverblandningen som blandas ut med vatten innehåller inte något aspartam.

Det man glömde berätta är att man bara bytt ut aspratamet mot acesulfam K och sukralos. Sukralos är ett sötningsmedel som framställs genom att man tillsätter kloratomer till vanligt socker vilket gör att kroppen inte bryter ner det. Det passerar alltså kroppen opåverkat och ger därför inga kalorier. Om miljöeffekterna av att släppa ut en massa svårnedbrytbara ämnen kan man t.ex. läsa på Naturvårdsverkets hemsida. Acesulfam K är ett annan syntetiskt sötningsmedel utan kalorier som ger en bitter eftersmak och därför oftast kombineras med andra sötningsmedel (som i det här fallet sukralos). Förutom det här innehåller Powerade aromer, två olika stabiliseringsmedel och ett färgämne. Det är lätt att man glömmer bort att syftet med sportdrycken är att tillföra energi under loppet! I min värld känns det helt bisarrt att söta en energidryck med kolorifria sötningsmedel; det är ju kalorierna man vill åt!

Trots vetskapen om att Powerade är skit så bestämde jag mig för att testa den under mitt senaste långpass. Den innehåller ju trots allt en hel del energi också och den är ju det enda alternativet om man inte vill släpa med sig egen sportdryck på Lidingöloppet. Två flaskor Powerade Mountain Blast inhandlades och hälldes alltså i vätskebältet igår. Första intrycket var att det påminde mer än lite om Ajax.

Lika som bär!

När jag sedan tog min första sipp efter ett par kilometer kunde jag också konstatera att det verkligen smakar skit. Mountain Blast, vad är det för jävla smak egentligen? Sött, sliskigt och unket på en och samma gång. I början fick jag verkligen tvinga i mig det, men man vande sig efterhand och när kroppen började skrika efter energi efter 20 kilometer funkade det helt ok att trycka i sig lite av det blåa. Testpasset blev 25 kilometer i Skrylleterräng och både energimässigt och magmässigt funkade drycken ok. Snittade 5.33 utan att på något sätt gå på max, så det kändes som ett perfekt genrep inför Lidingö. Lite tråkigt bara att det är just efter 25 kilometer som Abborren kommer, jag var ju inte direkt sugen på en kilometerlång, brant backe när jag kom i mål. När det gäller Powerade antar jag att det bara är att dricka skiten på Lidingöloppet, men först ska jag maila dem och fråga om det inte är läge att ta tillbaka Enervit som sportdryck. Den har både högre energiinnehåll och är fritt från det mesta av den skit som Powerade innehåller.