Bergsbestigning i sommarvärme

Idag lyckades jag med bedriften att hinna till Skrylle för en runda på lunchen. Det fantastiska vädret gjorde att jag stuvade om lite i min planering och körde veckans tuffaste pass idag istället för till helgen. Egentligen hade jag tänkt att veckans tuffaste skulle vara sju kilometer på Hardebergaspåret, men istället blev det 6,3 på Billebjer-rundan i Skrylle. Den rundan är verkligen en pärla; stigar i skogen blandat med lite större grusvägar och så klättringen upp på Billebjerhöjden i mitten. Idag mötte jag en cyklist på en av grusvägarna, men ofta har man hela rundan för sig själv, speciellt om man väljer den korta varianten och inte springer upp till Rögle dammar. Härligt!

Årets första berg som skulle bestigas

Löpningen känns hyfsad nu, även om det långa uppehållet har tagit en del från konditionen och lagt det på vikten istället, men det borde vara snabbt ordnat om allt flyter på framöver. Höften är fortfarande lite stel och irriterad, men det gör i alla fall inte ont och det känns ok så länge jag springer.

På lördag springer kompisarna i LK Uven Skrylleloppet, men den här gången tänker jag vara klok och stå över. Däremot är jag anmäld till Lundaloppet om tre veckor, så tills dess hoppas jag kunna vara så pass bekväm på milen att jag i alla fall kan springa det som ett tröskelpass och komma in någonstans strax under 45 minuter.

Avslutningsvis ett par rader om tragedin i Boston. Den som varit vid målgången i ett marathonlopp vet vilken fantastisk stämning det är. Fest, glädje och eufori. Glada och utmattade löpare som passerar, var och en som vinnare. Allt detta förbyttes på ett ögonblick till tragik, kaos och skräck. I måndags förmiddag hade jag läst Mackans skildring av Boston marathon i boken och på nytt fått känslan av att jag bara måste springa i Boston. När jag sedan på kvällen satt och såg på CBS-news livesändning från målområdet kände jag bara tomhet och sorg och jag kan fortfarande inte riktigt förstå.