Nu har det gått åtta veckor sedan det första trevande löpbandspasset på Gerda och i söndags blev det årets första Skryllemil. Det var ungefär så jobbigt som kunde förvänta sig. Det som i början kändes som lätt distans i 5.00 tempo utvecklade sig först till ett tröskelpass (fortfarande i 5.00-tempo) och sedan till riktigt mjölksyretuggande uppför Boks backe (inte längre i 5.00-tempo). Allt i ett på det passet alltså, men det viktigaste är att det gick att genomföra utan känningar i höften, varken under eller efter passet. På de åtta veckorna har jag gått från en veckodos på 4,7 km till nästan 17 km förra veckan så om man ser det ur det perspektivet är det inte så taskig progression. Pulseringen, som alltid har varit min svaga punkt i träningsplaneringen, har skött sig själv. Efter 3 veckors träning kom maginfluensan och gav en lugn vecka (träningsmässigt i alla fall) och efter ytterligare tre veckor kom en liten förkylning kombinerat med massor att göra på jobbet förra veckan vilket gjorde att jag fick återgå till två pass och inte kunde öka i mängd. 4.7 - 6.7 - 8.3 - 4.4 / 9.6 - 12.0 - 16.9 - 16.8 Veckomängder som hämtade ur ett väl uttänkt träningsprogram, förutom att 16.8 förra veckan kanske skulle varit lite lägre om den skulle gått som lugn vecka.
Planen framöver är att fortsätta öka mängden de kommande tre veckorna (20-24-27?), köra en lugn vecka och sedan börja med en rejäl grundträning inför sommaren och hösten. Då tänkte jag introducera lite nya typer av pass inspirerat av Mackans bok. Det som ligger närmst till hands i början är korta backintervaller och längre intervaller i terräng (jag tror han benämner dem backvarv i boken). Och så ska förhoppningsvis helgens långpass också komma igång. Det brukar vara en plågsam historia innan kroppen vänjer sig vid att vara ute lite längre, men samtidigt är det mina absoluta favoritpass och det finns inget som slår känslan av ett riktigt bra genomfört långpass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar