Lundalopp och gubbavad

Veckan innan Lundaloppet ville jag ge kroppen chansen att känna på lite kvalitetsträning. Det har ju blivit extremt lite av den varan under våren p.g.a. foten. Jag bestämde mig för att köra mitt favoritpass 4x1000 och tänkte att om jag kan hålla fyraminuterstempo där finns det nog förutsättningar för ett snabbt Lundalopp. Och passet gick riktigt bra, tusingarna gick på 3:45, 50, 55, 50. Det kändes stumt i vaderna under de sista intervallerna, men absolut inte värre än att jag kunde köra på. Dagen efter kändes det också lite stelt, så döm om min förvåning när jag vaknade på måndagen och knappt kunde stödja på benet. En riktig gubbavad - konstigt bara att det tog två dagar för den att komma. På tisdagen kändes Lundaloppet avlägset, men det blev bättre och bättre under veckan och på fredag kväll bestämde jag mig för att springa. Förberedelserna blev ju inte riktigt som jag tänkt mig, men det kändes fint på uppvärmningen inför loppet. Jag bestämde mig för att inte rusa för hårt i början och öppnade på vettiga 3.55. Efter halva hade jag strax över 21 men vaden kändes stum och jag var orolig att den skulle krampa eller att det skulle hugga till rejält. Andra varvet blev därför lite försiktigt. Inte för att jag inte blev otroligt trött i alla fall, men kanske det gått att springa lite fortare i uppförsbacken vid Botan. I mål blev det strax över 43 minuter, men tyvärr lyckades arrangörerna mäta min officiella tid till 1.19.15. Pengarna tillbaka säger jag! Ontontont i vaden efteråt, men det verkar vara bra läkekött i den för idag blev det i alla fall en liten joggingrunda i kvällsregnet utan att det kändes. Så nu kanske det kan bli lite träning framöver!