Tröskelpass - en saknad pusselbit?

Idag körde jag Skryllemilen i tröskelfart. Det är betydligt fortare än jag brukar springa. De som vet säger att det ska motsvara den fart som man orkar hålla i en timme eller mellan 15 och 30 sekunder långsammare än maxfarten på milen. I mitt fall skulle det ge någonstans strax över 4:30 och det är verkligen inget tempo som jag snyter ur näven hur som helst nuförtiden. Men det är ändå betydligt långsammare än när jag försöker mig på tusenmetersintervaller som alltid slutar med att jag hamnar på 4-minuterstempo. Det man tränar där är väl snarare VO2-max, eller i mitt fall tränar man väl mest på att få gubbavad, men i alla fall. Tröskelträning ska tydligen göra underverk och enligt säkra källor på internet tränar de bästa maratonlöparna ungefär 15-20% av sin veckodos i just tröskelfart. Och är de någon man vill härma är det ju dem! Dagens pass gick i alla fall långt över all förväntan. Efter en ganska försiktig öppningskilometer (4:44) matade jag på med kilometertider mellan 4:42 och 4:06 ända tills backarna började på allvar. Kilometer 8 och 9 gick som vanligt långsammare, men när jag väl kom upp för Boks backe hade jag både pigga ben och någorlunda normal andhämtning och kunde avsluta med flaggan i topp. Lite komiskt var det att sluttiden blev exakt samma som på Skrylleloppet i april. Då föll jag ihop i en flämtande hög vid målgången, idag promenerade jag bort till bilen, drack lite vatten, stretchade och körde hem.